Hon heter Trumph och är en Skärgårds 75:a. Du kan ha mött henne. Dina föräldrar eller din farfars mor kanske såg henne slörade fram i Stockholms eller Ålands skärgård. I år är det 100 år sedan hon byggdes på ett varv utanför Berlin.
Den finlandssvenske båtkonstruktören Gustaf Estlander ritade de långa smäckra linjerna och seglen som harmoniserar så väl med skrovformen. Avsikten var att hon skulle bli framgångsrik på kappseglingsbanorna, trumfa. Därför är hennes kännetecken en spader. Man får böja huvudet bakåt för att se spadern i vimpel högst där uppe i masten, samma mast som hon faktiskt bröt när hon premiärkappseglades på Sandhamnsregattan för 100 år sedan.
Sista dagen på årets Sandhamnsregatta, 100 år efter premiären, blev kanske lika blåsig som då med ösregn och kulingbyar. För att inte historien skulle upprepa sig skonades hon från den sista kappseglingsdagen av sin ägare Magnus Swahn:
– Men jag ångrar det, så här i efterhand. Med facit i hand skulle vi ha kunnat fullfölja kappseglingen men det var en trång bana och då visste vi ju inte hur kraftiga vindarna skulle bli, säger han.
Magnus Swahn känner sin båt. Han har seglat henne i hela sitt liv, liksom hans pappa Henrik. Det var Magnus farfar Holger som köpte henne 1929. Släkten Swahn är finlandssvensk och tog Trumph till Sverige på 50-talet men på vintrarna togs hon upp i Helsingfors där hon rustades.
– Underhållet blev med åren där efter. Farfars bror Nisse och pappa med bröder åkte ju dit för att rusta men det blev obekvämt i längden, säger han.
Nu ligger hon i Bergvik på Stockholms Segelsällskaps hamnplan och att kika in under presenningen och se det 17,4 meter långa strömlinjeformade skrovet, som inte är mer än 2,4 meter brett sprider en känsla av andakt. Täckställningen med de tunga väggarna och det ljusa taket blir en katedral, stöttorna till pelare. Att möta Trumph är att stå inför originalet till den ultimata segelbåten, i full skala. Det är svårt att ta in. Samtidigt är det helt naturligt. Skrovformen, undervattenskroppen, rodret, friborden, proportionerna stämmer. Det är självklart. Båtkonstruktören Gustaf Estlander, i Finland kallad Trollkarlen, ritade de vackraste segelbåtarna och Trumph är beviset för att estetik och funktion går hand i hand. Men det ska erkännas att som Mälar22-ägare är det svårt att vara en opartisk reporter just nu (Mälar 22:an ritade han 1929). Vi går akter ut under de röda stöttorna. Skrovet är svartmålat och friborden vit.
– Hon är helt tät men här testade jag med fårtalg inför sjösättningen i våras. Hon läcker några dagar innan hon sväller igen, säger han och pekar upp mot några gråa streck längsmed några bord akter ut.
Han plockar fram en i toppen vadderad aluminiumstege och vi klättrar upp i sittbrunnen. För att vara en kappseglingsbåt är det förvånansvärt rent på råttor, knapar och vinschar för fall, gajar och trimtampar. Allt sådant sitter på masten, som ligger i skjulet intill. Bommen sträcker sig bakom rodret och storskotet sitter i en skena på akterdäck.
– Jag har en jättelång lista på saker som jag skulle vilja göra. Tänkte fixa ett fäste på bommen för spinnakerbommen, rullfock, fixa storskotsarrangemanget, flytta fotlisten till innanför skarndäcket, ta bort förpulpiten och ett revbart storsegel skulle inte vara så dumt, säger han.
Men som den erfarna båtägare han är betar han av lite i taget på den där listan. Större renoveringsarbeten har familjen tagit hjälp med, som att byta ut stålspant och träspant. Det räddade Trumph från att sänkas på 1960-talet som hans farfar var inne på, när familjen inte mäktade med de stora renoveringsarbeten som då krävdes. För att sälja var det inte tal om.
– Men det årliga underhållet gör vi själva. Snart börjar jag med botten och fribord och i år tänkte jag slipa och lacka hela skarndäcket, säger han.
Det är den yttersta biten av däcket, som möter friborden. Innanför är det slipad teak. Vi går fram på fördäck. Till 1989 hade Trumph ingen motor. Hon är för tung för att paddla, väger 7,5 ton. Hon seglades in och ut ur hamnarna.
– Jag var ofta fördäcksgast och det var mitt jobb att lägga loss. Först drog jag in ankartampen. När vi hade gått upp mot vind hissade jag storseglet, sen drog jag upp focken och bräckte med den för att båten skulle gå i rätt riktning och sen upp med ankare och kättingen. Det var ganska tungt.
Trumphs segelyta är lika stor som en ordinär trea, knappt 90 kvadratmeter (75 om man mäter enligt regeln). Hon kräver sin skeppare och sina gastar.
Tidigare långseglades det mycket i Östersjön med familj och vänner.
– Numer kappseglar vi främst och så har vi henne som dagseglare. Dessutom fungerar hon som en bro mellan oss i Sverige och släkten på den finska sidan. Vi brukar ofta segla till Helsingfors.
Sommartid ligger hon på boj i Styrsvik på Runmarö, där Magnus med familj har ett sommarställe. En hel del av släktens finlandssvenska uttryck och vanor hänger kvar ombord.
– På min farfars tid fick man inte stå på däck som fördäcksgast, då kallades man skogsmatros. Sen finns det ett finlandssvenskt uttryck för när båten lutar, den cyder.
Det finns också en speciell manöver som familjen Swahn har trimmat in i generationer, den så kallade ”aktermanövern”. Den är praktisk när man ska hämta upp eller lämna någon vid en brygga. För att slippa ta ner och upp seglen. Man seglar i sakta mak längsmed bryggan och låter den som ska kliva ombord göra det på aktern när man lugnt svänger ut från bryggan med det långa akterskeppet som landgång.
– Man ska inte kasta sig ombord utan bara stillsamt kliva från brygga till akterdäck. Det ingår att man inte ska säga så mycket, förklarar Magnus.
Trumphs 100-årsdag, hur firades hon?
– Vi firade henne den 11 juni med champagne men egentligen skulle vi ha haft ett rejält mingelparty. Det gick ju upp i rök på grund av pandemin. Vi får fira rejält nästa år istället. Vi seglade Sandhamnsregattan, som för 100 år sedan. Hon har fått nya dynor och ny durk i ruffen och så har vi byggt en hemsida och dokumenterat hennes historia.
Magnus arbetar även med en text om Gustaf Estlander. Han lär ha ritat 30-40 båtar per år.
Gustaf Estlanders magi, har verkat på familjen Swahn genom Trumph sedan 1929. Varje vinter i över 90 år rustar de henne inför vårens sjösättning och sommarens seglatser. Det krävs engagemang, tid, pengar och kontinuitet. Det är en kulturhistorisk gärning men det är ingenting som Magnus Swahn, yvas över.
– Hon är som en familjemedlem. När jag var yngre och singel var hon min första dam men nu med fru och två döttrar är hon den fjärde kvinnan i mitt liv. Jag har sagt att jag ska behålla henne så att vi har haft Trumphen i 100 år. Sen får vi se vad som händer, säger Magnus Swahn.
Vi klättrar ner för stegen, duckar under presenningarna och kliver ut på hamnplan igen men bilden av Trumphs vackra skrov har etsats sig fast för alltid.
