Blåstången berättar mycket om hur Östersjön mår, och få vet mer om dess fascinerande värld än Lena Kautsky.
På verandan till huset i Räfsnäs står mikroskopet redo. Bredvid ligger torkade växter och alger i press mellan lakan i ett herbarium. Endast ett tiotal meter från huset ligger en liten strand invid båtbryggan, där håv, hink och kratta, små baljor och flaskor står uppställda.
– Jag kallar det min lilla Östersjöträdgård, säger Lena Kautsky, professor emeritus från Stockholms universitet och även känd som Tant Tång.
Hon har vikt större delen av sitt forskarliv åt blåstången. I början av 90-talet gjorde hon tillsammans med sin doktorand Sylvia Andersson den revolutionerande upptäckten att blåstången i Östersjön inte släpper sina ägg och spermier precis närsomhelst.
– Sylvia tittade på hur giftiga båtbottenfärger påverkade tångens förökning. I samband med det upptäckte vi att blåstången endast förökar sig vid fullmåne och nymåne, om vattnet är stilla på kvällen, berättar Lena Kautsky.
Det visade sig att blåstången här har samma biologiska klocka som tång i Atlanten och Nordsjön, där ebb och flod styrs av månfaserna.
– Tidvattnet är viktiga faktorer för tången där. När vattnet drar sig undan ligger blåstången torrlagd länge, och när vattnet sedan kommer tillbaka är det nära för de små befruktade äggen att sätta sig fast på botten. Det måste vara en biologisk mekanism som finns kvar i Östersjön där vi knappt har något tidvatten, men exakt vad som styr den har vi inte lyckats knäcka.
Upptäckten innebar att vi nu kan förutsäga exakt när på försommaren blåstången i Östersjön förökar sig.
– Det är bara att ta fram en kalender. Antingen är det i slutet av maj, eller runt den fullmåne som väldigt ofta ligger runt midsommar. Jag tillbringade många midsomrar ute på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation, tittandes i ett mikroskop snarare än dansandes runt stången, skrattar Lena Kautsky.
Tidpunkten sammanfaller med när vi i regel sjösätter våra nymålade båtar, och lägger man sig då med båten i en grund vik finns en risk att man slår ut rekryteringen av årets blåstångsplantor. Forskningen har bidragit till att Sverige förbjudit de giftiga koppar- och TBT-baserade bottenfärgerna.
För blåstången fyller en viktig funktion för ekosystemen i havet.
– Det är Östersjöns skog. En tångruska här kan bli upp mot 50 år gammal och den är uppväxtplats för små kräftdjur, snäckor och alla möjliga smådjur som lever i och på tången. Där finns mat till småfisken, som sedan blir mat till de stora fiskarna.
Hur har utvecklingen i Östersjön under de senaste decennierna påverkat tången?
– Värst var det på 60- och 70-talet när vi släppte ut avloppsvattnet orenat i Östersjön. De äldsta studierna som finns på hur djupt ner i Östersjön blåstången kunde leva är från 40-talet. Då var det professor Mats Waern som dök vid Gräsö och hittade tång nere på cirka tolv meters djup. Sedan släppte vi ut allt mer övergödning och det blev grumligare och grumligare. När min man Nils på 80-talet dök igen på Mats Waerns gamla lokaler fanns tången endast på fem, sex meters djup.
Nu följer man detta regelbundet inom det nationella miljöövervakningsprogrammet, och kan se att tången är tillbaka igen på de stora djupen.
– Där ser vi de tydliga förbättringarna av alla de reningsåtgärder som vi gjort. Även om det är stora cyanobakterieblomningar på sommaren så räcker ljuset till totalt sett.
Bristen på rovfisk som gädda, abborre och torsk innebär mer spigg i havet.
– Spiggen äter upp smådjuren som finns i tångruskorna och algbältet, som då inte kan beta ner de fintrådiga algerna utan de breder ut sig över tången på många grunda bottnar nu. Allt hänger ihop. Vi behöver få tillbaka stor rovfisk, så inte alla småkryp försvinner.
Det stora problemet är att vi inte ser vad som händer under ytan, menar Lena Kautsky.
– Hur ska vi då kunna förvalta naturen där? På land har människan i stort sett till att få det som vi vill ha det, med hagar, betesdjur, skogar som kan skördas och trädgårdar. Men under ytan har vi ingen koll.
Det är där projektet Algforskarsommar kommer in i bilden. Projektet involverar allmänheten och drivs i regi av Östersjöcentrum på Stockholms universitet för första gången i år. Man har bett de som vistas ute i skärgården och längs kusten att titta efter tre konkreta saker. Det ena är att fotografera grönslick, en grönalg på olika ställen och studera dess storlek och färg, som varierar med avståndet från näringskällor. Nära en utsläppskälla är tofsarna mörka och korta då de hämmas av den stora mängden kväve, lite längre ut där de får bra med näringstillgång blir de större och ännu längre ut i skärgården blir de mindre och blekare.
Den andra uppgiften är att skaka tångruskor och rapportera in fynd av de småkryp som finns däri.
– Titta framförallt efter båtsnäcka, tånggråsugga som betar av tången och nattsländelarver som bygger sitt hus av tångbitar. Finns det väldigt mycket tånggråsuggor kan de till och med äta upp tången i ett område.
Till sist vill forskarna ha hjälp med att leta efter den mer sällsynta, höstförökande blåstången. Den förökar sig inte på våren utan i september/oktober, och finns bland annat nere i Kalmarsund och på Gotland.
– Men det ser ut som att den sprider sig, vilket skulle kunna hänga ihop med att de fintrådiga algerna vissnar på sensommaren vilket gör botten ren. Då kan det befruktade ägget fästa lättare.
Hittills har ett tjugotal rapporter kommit in.
– Det tycker jag är jättebra! Målet är ju inte bara att få in data, utan också att få människor i skärgården att faktiskt titta sig omkring i sin närmiljö. Det finns ett stort engagemang, till exempel har jag fått mejl från föräldrar som räknat småkryp med sina barn och tackat för en härlig dag på stranden. Det är på så vis vi kan sprida kunskap och får ett engagemang framåt.
Men det är något som tar tid, menar Lena Kautsky. Numera finns det stora så kallade “citizen science”-projekt på land, till exempel inom fågelforskningen.
– De har hur lätt som helst att få folk att rapportera in vad de ser från sina fågelbord. Men de har hållit på länge. När projektet Algforskarsommar fått några år på nacken är vår förhoppning att många lärt sig en massa om livet i strandkanten, kan skilja på arter och förstå vad de gör.
Även om nu sommaren har passerat finns fortfarande chans att göra en insats för forskningen, projektets namn till trots.
– Det går ännu bra att leta efter höstförökande tång för den som befinner sig i skärgården. Man kanske inte vill bada längre, men i höstvindarna kan grenar av blåstång ryckas loss och ligga och driva mot strandkanterna.
Lika passionerad som hon är för tången i sig, är hon när det kommer till att förmedla sin kunskap. Alla som skickat in sina iakttagelser till Algforskarsommar får personliga svar från Tant Tång. I tio års tid har hon även drivit Tångbloggen, där man förutom fakta och forskningsresultat även kan få tips om att använda alger i matlagning och konstprojekt med alger.
– Någonstans i mig finns det där, att vi för att komma vidare alla behöver får upp ögonen för hur mycket vackert och spännande som finns i havet.
Vad är tjusningen med tång för dig?
– Blåstången berättar allt möjligt för mig som har tittat mycket på den om hur det står till i Östersjön. Och även som nybörjare kan tångskogen lära oss förstå mer om hur Östersjöns ekosystem fungerar.
Själv tycker hon dock, trots sin långa erfarenhet, att det ännu finns olösta frågor och mer att lära.
– Vad händer med tången i ett förändrat klimat? Man vet mycket lite om hur den kommer reagera på ett varmare vatten i kombination med lägre salthalt. Kommer den får en längre reproduktionsperiod, och vad innebär det? Vad kommer att hända med djurlivet i tångruskan? Det finns så mycket kvar att undersöka kring tångskogens utveckling i ett framtida varmare klimat.
