Askölaboratoriet, Sveriges första marina fältstation i Östersjön, jubilerar i år. Sedan 1961 har forskare kommit hit för att öka förståelsen för vårt innanhav. Och nog finns det skäl att hysa hopp om framtiden.
Vattnet ligger spegelblankt när vi puttrar in mot den lilla fladen på Askös sydvästsida, där en klunga röda trähus ligger samlade vid strandkanten. Eddie Eriksson, skeppare ombord på båten Sprattus, spanar upp mot skyn.
– Ser ni havsörnen där, säger han och pekar.
Det är gott om havsörn i skärgården just nu.
– Örnen påverkades förut mycket av DDT, men nu är den tillbaka igen, berättar Ragnar Elmgren, som kommit ut till ön idag för en två veckors vistelse. Han har varit med nästan sedan allra första början, och jobbat med forskning vid Askölaboratoriet sedan 1970.
– Då såg det rätt annorlunda ut här. Mässbyggnaden fanns och en del andra byggnader, men här där labbet står nu fanns bara en liten barack.
Askölaboratoriet var ursprungligen ett gammalt skärgårdshemman, som Stockholms universitet började arrendera 1961 för 500 kronor per år. Då var det professor Lars Silén inom zoologiska institutionen som startade sina undersökningar om det enda i området förekommande mossdjuret, Electra Crustulenta, här. Men framförallt såg han till att rusta stationen och redan inom ett par år fanns rinnande vatten, ett litet bensindrivet elkraftverk och grunden till dagens laboratoriebyggnader på plats. Så småningom drogs elkabel ut till ön och i etapper har anläggningen byggts ut.
I början var mycket av det marina livet i Östersjön ganska okänt och outforskat.
– Innan Askölaboratoriet fanns hade i stort sett all svensk havsforskning, speciellt biologer och ekologer, bara ägnat sig åt västkusten eftersom det var där den stora artrikedomen fanns. Det var nog därför Bengt-Owe Jansson kunde få till storprojektet om Östersjön på 70-talet. Han menade att det inte gick att dra slutsatser från undersökningarna i Västerhavet och applicera dem här, säger Ragnar Elmgren.
Storprojektet, som gick under namnet “Dynamik och energiflöden i Östersjöns ekosystem”, finansierades av Naturvetenskapliga forskningsrådet och pågick i ett helt decennium. Ett tiotal unga forskare fick då möjlighet att på plats undersöka ekosystemens struktur och funktion.
– Det hade man inte arbetat med tidigare. Man hade inte heller tittat på hur det såg ut över årstiderna. Länge var det så att forskning i havsmiljö gjordes på sommaren, eftersom det var mer angenämt. Men då fick man en skev bild.
Ragnar Elmgren berättar om åren då han bodde mer ute på Askö än någon annanstans.
– Vi var ett gäng som lastade in oss i en Volkswagenbuss måndag morgon och åkte hem fredag eftermiddag, men ibland stannade man över helgen också. När det var isvintrar kunde man köra med bil eller snöskoter hela vägen ut. Det var spännande och intressanta tider.
Idag har stora delar av verksamheten flyttat till land och inga fasta forskare finns kvar på stationen, men fortfarande används den året runt till kortare och längre fältstudier och försök, kurser, möten och seminarier. Utöver välutrustade labb och forskningsfartyg finns här möjlighet för runt 40 personer att bo över samtidigt.
Förutom kartläggningen av Östersjöns ekosystem har fältstationen genom decennierna kommit att spela en stor roll när det gäller marin miljöövervakning. Området kring Askö är ett av de minst påverkade kustområdena i Östersjön och idag finns några av de längsta tidsserierna av miljödata insamlade här, data som kan användas för att modellera exempelvis klimatförändringar.
Östersjön beskrivs allt oftare som ett hav i kris, med allvarlig problematik gällande syrebrist, döda bottnar, övergödning och miljögifter.
Hur har utvecklingen sett ut ur ett längre perspektiv?
– Jag har ju sett en förändring. I början av 70-talet var till exempel cyanobakterieblomningarna inte så kraftiga som de har varit senare. Blåstången här inne i viken var nästan inte alls bevuxen med de här fintrådiga algerna. Senare, på 80-talet var det väldigt kraftig sådan påväxt. Nu har det nog delvis vänt igen och börjar bli mindre. Vi har blivit bättre på att rena utsläppen från land – från när det var som värst har fosforutsläppen åtminstone halverats och även kväveutsläppen har gått ner en hel del, säger Ragnar Elmgren.
Närsalterna är dock kvar i Östersjön under lång tid. Utbytestiden för vattnet är i storleksordningen 30 år, så det tar lång tid för förbättringar att slå igenom.
– Ibland hör man folk undra varför man ska hålla på med miljövård när det ändå inte blir bättre. Men i vissa avseenden har det faktiskt blivit bättre. Miljögifterna – PCB, DDT och dioxiner – är ett område där det blivit mycket bättre. Men även övergödningen har blivit betydligt bättre än på 70-talet, till exempel i inre och mellandelarna av Stockholms skärgård.
Du låter ändå hoppfull om framtiden?
– Ja, det finns förutsättningar, men man måste ha tålamod. Samtidigt förändras klimatet; det är inte något som kommer i framtiden utan det ser vi väldigt tydligt redan nu. Det gör inte arbetet lättare, tvärtom. Eftersom somrarna är varmare får man ett varmare ytskikt, och då kommer algblomningarna allt tidigare och varar allt längre. Cyanobakterierna har en förmåga att omvandla kvävgas som finns löst i vattnet till biologiskt tillgängligt kväve och blir då en källa till gödande kväve. Det kan vi inte göra något åt, annat än möjligtvis minska fosforutsläppen. Men det går långsamt.
Vad har Askölaboratoriet betytt för Östersjöforskningen?
– Det har nog påverkat på flera sett. Storprojektet om Östersjön var en av pionjärerna för ekosystemforskning i Sverige, det är något som alla sysslar med nu. Likaså var vi tidiga här med att visa på hur viktigt kvävet är för övergödningen. Metoder har utvecklats här som sedan spridit sig vidare. Så det har nog betytt en hel del.
Och för dig personligen?
– Eftersom jag jobbat med forskning här under så lång tid har det såklart varit helt avgörande för min egen forskarkarriär, men det betyder också väldigt mycket som ett fantastiskt fint ställe att besöka. Det ger en helt annan känsla för årstidsdynamiken i skärgården än vad man får om man bara kommer ut några veckor på sommaren.
Under jubileumsåret planeras en tryckt bok och två evenemang på Askö i september.
– Vi hoppas att vi kan lyfta fram all viktig kunskap härifrån genom personliga berättelser och jämföra nu med då, säger Eva Lindell, verksamhetsledare på Askölaboratoriet. Det finns många ’godbitar’ som är värda att minnas! Vi har grävt djupt i gamla bildarkiv och detta kan ni följa på #Askö60 och @askolab på Instagram.
