Bruket, Blåset och Bandyn. I över ett sekel har Gustavsberg stått på dessa tre B:n, brukar det sägas. Nu är porslinstillverkningen flyttad utomlands, av de gamla industrilokalerna byggs det bostäder och samhället går från bruksort till förort.
I omvandlingen, vad händer med Gustavsbergs identitet?
Fiskmåsarnas skrik blandas med slamret från byggarbetsplatsen, där det hamras, bankas, slipas och svetsas fastän klockan ännu är tidigt. Upp ur byggdammet sticker färgglada fasader med stora fönster och blanka balkongräcken fram. Och bakom dem – de gamla fabrikslokalerna som skelett, utrivna och hålögda. Här och var står orangea plakat utplacerade som med soliga teckningar visar hur porslinskvarteren kommer se ut när de är färdigställda.
Förändringens vindar blåser starkt i Gustavsberg just nu. Orten har präglats av porslinsindustrin – Bruket – ända sedan 1825. Till en början tillverkades endast hushållsporslin. Under senare delen av 1800-talet byggde brukspatron Wilhelm Odelberg upp ett samhälle enbart på vinstmedel från porslinsproduktionen, fram till dess att fabriken inklusive samhälle, lantbruk och skogar såldes till Kooperativa Förbundet 1937. Några år därefter började tillverkningen av sanitetsporslin som framåt kom att bli den dominerande delen av verksamheten. Under miljonprogramstiden och tillhörande byggboom i Sverige på 60-talet blomstrade fabriken, men sedan dess har den etappvis decimerats.
Bit för bit har nu verksamheten delats upp, sålts av och lagts ner. 2013 köptes marken där Porslinsfabriken låg av Ikano Bostad, och följande år flyttade den tyska ägaren Villeroy & Boch tillverkningen utomlands. Kvar på Värmdö, förutom två mindre tillverkare av hushållsporslin, är nu endast en monteringsanläggning med ett femtiotal anställda, och de gamla porslinskvarteren i Gustavsberg hamn rivs för att göra plats för 1 700 nya bostäder.
Mats Björkman, som sitter i
styrelsen i hembygdsföreningen Gustavsbergs Vänner, vandrar runt bland grävskoporna. Han förklarar att tanken var att bevara fabrikskänslan i det som nu byggs i hamnkvarteren.
– Men jag undrar om folk har förstått att det skulle bli riktigt så här tätt.
Han pekar på ett litet rött tegelhus med siffran 1888 på fasaden som står ensamt mitt ibland bråten.
– Det här är Västra Portvaktsstugan, ett av husen som ska bevaras. Det är byggt med tegel från produktionen här. Men det kommer försvinna bland alla höga fasader runtomkring, säger han och sveper med handen över byggarbetsplatsen.
– Fabrikerna här är ritade av funktionalismens arkitekt Olof Thunström, men funktionalismen blir det ju inte mycket kvar av.
I ett litet k
ontor vid torget huserar Birgit Wahrenberg som arbetar med information, tidningar och trycksaker. Hon är journalist, har bott i bygden sedan barnsben, och berättar om ett Gustavsberg som förändrats genom åren.
– Brukspatron Odelberg styrde samhället som en patriark, på gott och ont. I stort sett alla gustavsbergare hade på den tiden någon koppling till fabriken.
Villkoren för arbetarna var goda, vilket kanske var en anledning till varför fackförening bildades långt senare än på andra orter. Men samtidigt gällde hårda bud – flyttade man från Gustavsberg var man inte välkommen tillbaka, knappt ens på besök. Och det var patron som bestämde vilka tidningar som skulle finnas tillhanda, även om Socialdemokraten såldes i smyg.
KF-tiden som sedan följde innebar en egenart av kooperativ, där kommunen och fabriken gemensamt tog ansvar för samhällsbygget och tillhandahöll såväl arbete som bostäder, skolor och butiker.
– När jag var liten lekte vi inte affär, vi lekte Konsum, berättar Birgit Wahrenberg. Det var Konsum och Fabriken, det var det enda som fanns.
Både Birgit Wahrenberg och Mats Björkman vittnar om ett inkluderande samhälle.
– Det fanns jobb åt alla, även de som idag kanske inte hade räknats som arbetsföra. Oavsett om man var handikappad blev man inte utstött ur gemenskapen. Det fanns alltid något beroende på ens förmåga. Idag är samhället hårdare, säger Mats Björkman, som själv sommararbetade på fabrikens laboratorium innan han studerade vidare till ingenjör.
– Eftersom man anlitade arbetskraft utifrån har det också varit helt naturligt att blanda nationaliteter. Det är vi vana vid sedan länge här, fyller Birgit Wahrenberg i.
Det dundrar utifrån byggarbetsplatsen. Den gamla hushållsporslinsfabriken mitt emot Birgits kontor ska göras om till kultur- och upplevelsehus med bibliotek och konsthall. Just nu rasar konflikten om huruvida Porslinsmuseet ska flyttas dit från Torkhuset, något samlingarnas ägare Nationalmuseum sagt blankt nej till.
– Det jag tycker är konstigt är att ingen vet vad de nuvarande lokalerna ska användas till i stället. De här byggnaderna har såklart stor historisk betydelse för Gustavsberg som samhälle och vår identitet, menar Mats Björkman.
Blir det tillräckligt kvar av stadsbilden?
– De här nya husen finns det ju olika uppfattning om. Vissa tycker de är fula men andra gillar dem. Men en annan sak många också reagerar på är exploateringen man förbereder av många grönområden i trakten. Flyttar man hit ut vill man ju inte komma till en stad.
Både Mats Björkman och Birgit Wahrenberg tycker ändå att Gustavsbergs anda finns kvar fastän det yttre förändras. Något de dock är skeptiska till är att de som styr kommunen inte längre bor här i samma utsträckning som förr.
– Då kan man rimligtvis inte ha samma känsla, menar Mats Björkman.
Hur framtidens Gustavsberg blir får väl just framtiden utvisa. När bygget är klart kommer några tusen nya gustavsbergare kalla de gamla fabriksmiljöerna för hem, ett samhälle stöps om som så många gånger förr, och en ny era inleds.
