KRÖNIKA. ”Du åker skridskor när det finns is, inte när du har tid”, skriver Friluftsfrämjandet. Så sant. Vädret förpliktigar just nu. I förra veckan fick jag för första gången på flera år damma av mina långfärdsskridskor och leta reda på isdubbarna ur förrådets gömmor. Det var en sån där riktigt perfekt, solig och krispigt kall vinterdag, då allt annat än utomhusvistelse hade känts som en hädelse.
Nu fick vi förvisso ta oss långt in i Mälaren för att hitta en plogad bana på rejäl, stabil is. Jag älskar att åka skridskor, men är varken särskilt kunnig eller särskilt modig. Även om jag innerst inne drömmer om att någon gång få skrinna ut på ett salsgolv mot en öppen horisont i ytterskärgården, vill jag än så länge gärna åka med vetskapen om att en tung plogbil kört före och med mycket folk omkring mig. Det är ändå fantastiskt.
Men alla välkomnar inte isen. Uppe i Umeå fick Holmöborna nyligen sitta fast på sin ö i en vecka sedan färjan frusit fast. I Stockholm har Rederi Ballerina fått ta två av sina fartyg ur drift efter att de kört in i isflak. Isen hindrar även läkarbåten vid Djurö, vilket nu ställer till det för vaccindistributionen runt om till öarna. Deltidsboende blir strandsatta när svävarnas kapacitet tryter och resor blir omständliga och svårplanerade.
Men mer allvarligt än så, kan isen också döda. Varje år omkommer ett tiotal personer efter att ha gått igenom isen. För femton år sedan var en av dem en bekant till mig, som förolyckades vid Ridön i en av Sveriges allvarligaste skridskoolyckor någonsin. Trots att David lyckades ta sig upp ur vaken på egen hand och fick hjälp att byta om var han för nerkyld och dog senare på sjukhus.
Räddningsinsatsen kantades av komplikationer och dålig kommunikation, där det dröjde hela 50 minuter innan den siste nödställde drogs upp ur vattnet. Olyckan har nu uppmärksammats i en ny radiodokumentär, där man konstaterar att mycket har gått framåt sedan dess när det gäller samordning av räddningsaktioner på is, tack och lov.
Att vara väl förberedd räddar också liv. I veckan fick jag besöka Värmdö skärgårdsskola, där eleverna fått öva på att ta sig upp ur en isvak och känt hur det känns när fingrarna slutar lyda efter bara några korta minuter i det kalla vattnet. Livsviktig kunskap, i synnerhet för den som bor på en ö.
Samtidigt får man inte bli alltför avskräckt. Med kunskap, sällskap och rätt utrustning ska man inte behöva känna sig livrädd för att ge sig ut på isen. Det är i min mening något av det bästa man kan ägna sig åt denna tid på året, i synnerhet i pandemitider.
