KRÖNIKA. Jag brukade skratta åt farfar och hans spiksamling. I sin verkstad på Blidö förvarade han lådvis med begagnade spikar som var rostiga och krokiga. Andra lådor, hinkar och gamla burkar var fyllda med lika anfrätta skruvar, hakar, dubbar, schackel samt tusentals avlagda mojänger. För honom var varje begagnat ting en dyrbarhet som kunde återanvändas om och om igen.
Året var 1969 och på bara 20 år hade landets BNP nästan fördubblats. Svensk industri och export gick som tåget med ökat välstånd till följd för alla. En låda ny, galvad, spik kunde man få för en spottstyver på brädgården som bara låg ett stenkast från där farfar bodde. Snål hade han aldrig varit så vurmen för gammalt skrot berodde på något annat som jag inte kunde begripa. Då.
Förklaringen står att finna i det förflutna. Bara 25 år innan jag skrattade åt honom och spikarna lades grunden för såväl hans hamstrande som det välstånd vi alla senare fick njuta. Andra världskriget rasade och i landet rådde ransonering. Även om skärgårdsborna hade det bättre än många andra tack vare fisket, småviltjakten och tillgången på ved var det brist på i stort sett allt. Inget fick förfaras och allt måste sparas för ingen visste om, eller när, det kunde ersättas. Den dyra läxan fick farfar lära två gånger under sitt liv för han levde i skuggan av båda världskrigen med allt vad det innebar.
Generationsstudier bygger på teorin att varje släktled präglas av sin tids omvärldshändelser. Just sparsamhet är ett av karaktärsdragen för den så kallade ”Soldatgenerationen” som farfar tillhörde. Själv är jag en ”Baby boomer”, generationen som i efterkrigstiden fick allt serverat på silverfat och som blev materialister. Typiskt för ”Baby boomers” ska också vara att de tror sig veta bäst och gärna berättar sedelärande historier för de yngre. Om rostiga spikar till exempel. I de efterföljande leden finns ”Generation X” (1965–1980) som är skeptiska mot auktoriteter, de egocentriska ”Millennials” (1981–1996), den miljömedvetna ”Generation Z” (1997–2009) och slutligen ”Generation Alpha” (2010–2024) som ständigt är uppkopplade.
Trots att jag är en ”Baby boomer” är det länge sedan jag tröttnade på slit-och-slängkulturen som följde i välståndets kölvatten. Som att vissa prylar tillverkas med begränsad livslängd för att få oss att snarast köpa nya.
Idag samlar jag själv uttjänta ting i min verkstad. Det har utvecklats till en slags sport, en ständigt pågående tyst protest. Just nu är osthyveln från 1970-talet inne på service för tredje gången och den ska snart åter vara i skick som ny. Att det finns fler som tänker i de banorna visar artikeln här intill där Aina Öman berättar om hur, och varför, avlagda ting bör återbrukas.
Samtidigt smyger sig det ursprungliga skälet till farfars samlande allt närmare. Det onämnbara och fasansfulla som skulle göra oss alla till ”Soldatgenerationen 2.0”.
