Rickard Rundgren Björk föddes mer eller mindre in i Sjöräddningssällskapet och kollegan Jan Akalla är sjöräddare på fritiden sedan sex år tillbaka.
Drivkraften att hjälpa andra är något som enligt de båda spelar en avgörande roll för deras verksamhet i Räfsnäs.
Sommaren börjar närma sig sitt slut och under augusti har stora delar av landet fått stifta bekantskap med ovädret Hans. På sjöräddningsstationen i Räfsnäs är dessa stormiga nätter självklart någonting som stuckit ut under sommaren. Jan Akalla, stationsansvarig på RS Räfsnäs och frivillig sjöräddare, berättar att det var spektakulärt med alla de blixtar man hade omkring sig. Jämfört med antalet utryckningar man gjorde för något år sedan får det annars ses som en relativt lugn sommar för stationen.
– Under de två pandemisomrarna ökade antalet uppdrag ganska ordentligt. I stället för att åka på semester utomlands skaffade många en båt och var ute lokalt. Det gjorde så att vi fick mer att göra men nu är vi tillbaka på en normal nivå, berättar Jan Akalla.
Till vardags jobbar han på bank med IT-frågor. Under kvällar, nätter, helger och i semestertid ser Jan Akalla till att finnas tillgänglig så mycket det bara går som sjöräddare. Det stannar heller inte riktigt där.
– Jag har även en överenskommelse med min chef. Skulle det vara en väldigt speciell situation och det inte påverkar mitt jobb, då kan jag åka iväg även dagtid. Det är ganska fantastiskt med de arbetsgivare som ställer upp på det.
Sjöräddningssällskapet (SSRS) är en ideell förening och därmed beroende av att personer söker sig dit som frivilliga sjöräddare. I dagsläget finns det cirka 2 400 sjöräddare runtom i landet. För att gå med krävs det att man gör minst 48 jourtimmar varje månad, något som också behöver klaffa med det vardagliga livet.
– Det går att lägga hur mycket tid som helst på jour. Det är upp till familjen som egentligen är de som drar det tyngsta lasset. Det är inte bara en själv som har jour utan de blir högst involverade i verksamheten, säger räddningsskepparen Rickard Rundgren Björk.
Han är född och uppvuxen på den närliggande ön Fejan. I 16 år, vilket är drygt halva Rickards liv, har han varit aktiv som sjöräddare. Innan det följde Rickard med sin pappa som även han jobbade hos SSRS.
– Mitt engagemang för sjöräddningssällskapet är nog livslångt, säger Rickard.
På frågan om han övervägt att jobba med någonting annat skrattar han till.
– Jag har väl provat på lite annat. Men nej, jag tror faktiskt inte att det funnits någon sådan tanke, säger han.
Räddningsskepparen är förste befälhavare och den person som har jourtelefonen samt ansvarar för att räddningsbåtarna lämnar kajen. Några av de frågor Rickard Rundgren Björk då behöver ställa sig är hur stor besättning som behövs och vilken båt man ska använda. Just nu sitter vi på enheten Rescue Vialla som byggdes 2021 tack vare en donation från ett anonymt par. Med sina 15,7 meter är det den största båten på stationen och den är gjord för alla typer av uppdrag oavsett väder. Den har större upptagningsområde än andra båtar, någonting som spelar en stor roll för just Räfsnäs station.
– Det finns inga direkta gränser utan är det en större händelse så kommer vi att åka ut. Det kan bli att vi får åka ända till Gotland eller Gävlebukten, säger Rickard Rundgren Björk.
De räddningsstationer som ligger norr om Räfsnäs brukar under vintertid hålla stängt på grund av isläget. I Räfsnäs har det dock varit isfritt de senaste vintrarna, något som gör det möjligt för stationen att hålla öppet och vara operativ året runt.
– Stationen är väldigt strategiskt placerad på så sätt att isen ligger väldigt sällan och vi har nära ut till öppet vatten.
En sak Rickard Rundgren Björk återkommer till under vårt samtal är vikten av att ha medlemmar som bidrar ekonomiskt, något han är tacksam för.
– Kärnan är egentligen medlemsintäkterna. Allt utöver det är en bonus för oss, så att vi kan bygga båtar och renovera stationshus.
Jan Akalla har en lång bakgrund som seglare och berättar att han varit intresserad av båtar under hela sitt liv. Han har alltid sett det som en självklarhet att vara medlem i SSRS. Det rör sig dels om att han vill stötta verksamheten och dels om den trygghet det innebär. I samband med att han flyttade till Räfsnäs ansökte han även om att bli sjöräddare, vilket han nu är sedan sex år tillbaka.
Hur mycket tid lägger du på sjöräddningen?
– Alldeles för mycket, svarar Jan Akalla med ett skratt.
För att gå med som frivillig i SSRS krävs att man ska kunna vara på räddningsstationen inom 15 minuter ifall man sitter som jour. För dem som bor en längre bit från bryggan finns ett stationshus att tillgå. Huset är en testamenterad gåva från en man i byn som gick bort för drygt sju år sedan. Med hjälp av bidrag från ett par olika finansiärer har de sedan kunnat renovera sjötomten för att ge folk möjlighet att sova, jobba och ha beredskap.
– Det är en betydande donation för vår station. Vi visste vem mannen var men han hade aldrig berättat om sina planer så vi blev väldigt överraskade. Det är en jättefin gest såklart, säger Rickard Rundgren Björk.
Jan Akalla fyller i.
– Ja, det är fantastiskt. Ungefär hälften av de frivilliga som vi har här nu på stationen nyttjar stationshuset under sin jourtid. Så det är definitivt en viktig del att kunna hålla det öppet.
Rickard Rundgren Björk berättar att rekryteringsprocessen kan vara tuff, men att en nyckel hos SSRS alltid har varit drivkraften att hjälpa andra. Föreningen startade 1907 under namnet Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, detta efter flera år av skeppsbrott utmed Sveriges kust. Då det inte fanns någon organiserad sjöräddning bestämde man sig för att gå ihop och se till att finnas till hands när olyckan var framme. De som gick i täten var framför allt fiskare och sjömän som helt ideellt bemannade räddningsbåtarna.
– Det handlade ju om att de skulle hjälpa sina vänner eller familjer. Då var ju viljan att rädda liv väldigt stark i och med att man förmodligen kände de som var ute till sjöss.
Rickard Rundgren Björk menar att det sitter kvar än i dag.
– Viljan att hjälpa är stark hos alla som är med. För min del som är fastboende på en ö inser man ännu mer värdet av att få hjälp, säger han.
Jan Akalla instämmer.
– När vi plockar in frivilliga är det inte deras yrke eller ens primärt vad de har för sjöbakgrund som avgör. Utan det är den här inställningen som Rickard pratar om. Viljan att hjälpa andra. Det andra kan vi lära ut.
Text och foto: John Gimling
