KRÖNIKA. Jag måste verkligen vara född i rätt hörn av världen, för ju kallare, gråare, blåsigare och jävligare det är ute, desto mer energi får jag. När andra beklagar sig över höstmörker och frostnätter så nickar jag instämmande, för jag vill ju framstå som en normalt funtad människa; men sanningen är att när regnet piskar mot mitt ansikte och lervällingen kippar mot kängorna så jublar jag inombords.
Men alla är inte som jag, och höstens ankomst innebär också en övergång till den tid på året då många stadsbor tror att skärgården har upphört att existera. Eller åtminstone bommat igen och gått i ide. Fritidshusen står mörka och öde, gästbryggorna ligger tomma och befolkningen på många öar är nu åter nere på en bråkdel av vad den var för bara någon månad sedan. Många ö-näringar är nu inne i den tid då man ska leva av det man byggt upp på sommaren. Tomt och tufft, tycker vissa. Skönt, menar andra. ”Äntligen är det slut på folk som ogenerat kliver över min tomt, lämnar sopor, skränar och gör upp eld på min mark”.
Där det finns turister finns också en hatkärlek till dem. Å ena sidan vill man med alla till buds stående medel locka dem till sig, denna hand som föder en. Å andra sidan gärna hålla dem på armlängds avstånd när de väl kommer. Tro inte att det här är ditt.
Men om man vänder på steken tror jag att turisterna upplever precis samma motstridiga symbios. Den som kommer ut i skärgården är beroende av att någon faktiskt lever och verkar här. Man förväntar sig fungerande transporter, mat och logi. För att kunna ta sig fram på öarna överhuvudtaget behöver landskapet vårdas och gallras. Byarna, de gamla husen och skärgårdsborna utgör
pittoreska inslag som fullbordar Bullerbyidyllen. Samtidigt söker man det orörda och ondgör sig över privata bryggor, inmutade stränder och öbornas hävd till mark som borde vara allas.
Paradoxen får vi nog leva med och bara försöka hålla i en vettig balans. Själv är jag kluven till hur jag pratar med folk om skärgården under hösten och vintern, då den är som ruggigast och vackrast. En del av mig vill sprida ordet vitt och brett. Få så många som möjligt att upptäcka charmen av ett ö-landskap i tusen nyanser av grått. Bidra till att alla året-runt-öppna vandrarhem, restauranger och butiker får så mycket kommers de bara kan. Medan en annan, ganska egoistisk del mest vill behålla hemligheten för mig själv.
Ylva Bergman