Fyra arkitekter, alla tongivande inom svensk 1900-talsarkitektur, ritade och byggde även sina sommar-nöjen i trakterna kring Ornö. Nu har hemmen gått i arv till efterkommande generationer, som tagit med Skärgården på rundresa i en kulturskatt.
Det blåser friskt när vi kastar loss från Ornö kyrkbrygga i den lilla aluminiumbåten. Ute på fjärden sköljer vågorna över oss, men vi torkar snabbt i solen och den varma vinden. Det är Oscar von Schmalensee som tillsammans med Lennart Carlheim-Gyllensköld och hans svägerska Monika Carlheim-Gyllensköld är ciceroner på dagens rundtur i Ornös omnejd, och schemat är fullspäckat.
De är alla ättlingar till några av arkitektsveriges stora namn – Artur ”Pils” von Schmalensee, Haqvin Carlheim-Gyllensköld, Adrian Langendahl och Nils Grafström. Med anställningar på Kooperativa Förbundets arkitektkontor och Stockholms stads stadsbyggnadskontor och ikoniska byggnader som Kiruna stadshus, Lumafabriken, Kolingsborg, Sankt Görans Kyrka och Sollidenrestaurangen på Skansen på sina CV:n är det en namnkunnig skara.
"När ni kan bygga så här då är ni arkitekter"
Dessa mäns arkitektoniska gärningar i skärgården må vara mindre kända och mer anspråkslösa än fastlandsbyggnaderna, men de präglas likväl av samma genomtänkta funktionalism.
Första anhalten för dagen är Fiversätraö och en enkel grå stuga längst ut på 
klippan nere vid vattnet. Stugan är en av Artur von Schmalensees flera hus i trakten, byggd efter sina egna mått i början av 1960-talet och förlaga till Storm-Stinas stuga i barnboken av Lena Andersson. På kortsidan leder två dörrar in till ett minimalt pentry och lika litet dass, och på långsidan öppnar vi in till ett ombonat allrum med utsikt över fjärden.
Den kan tyckas oansenlig vid första anblicken, men det är i det enkla som komplexiteten ligger. En lärare vid arkitektskolan ska ha yttrat, vid studiebesök i skärgården med sina studenter om just denna stuga:
– När ni kan bygga ett sådant här hus, då är ni arkitekter.
Längre upp i slänten ligger flera hus i rött och gult trä utspridda, sammanbundna av trappor och prunkande blomsterrabatter. Byggnaderna är varsamt renoverade av sina nya ägare, i enlighet med den ursprungliga stilen, och med tillbyggnationer på sina håll.
Vad är det utmärkande för den här arkitekturen?
– Enkelheten och det funktionella, allt man behövde skulle finnas tillhands på den lilla ytan, säger Monika.
– Men också att man respekterat omgivningen – husen ligger i naturliga sänkor och följer terrängen och klipporna utan att störa den omkringliggande miljön, snarare harmoniera med den. Hon fortsätter:
– Det borde vara förbjudet att spränga i skärgården.
Oscar von Schmalensee vandrar runt i ett av husen som var hans eget tidigare hem, gläntar på dörrar och berättar om hur det var att få arbeta på bygget tillsammans med sin far.
– Han hade en väldigt tillåtande inställning. Gjorde man något fel tröstade han med att vi kunde sätta plank över.
Övergivna och förfallna
Vi åker vidare. Andra anhalten är Artur von Schmalensees första skärgårdshus, byggt på 1930-talet och beläget i en egen liten bukt vid Djupudden, rakt norr om Fiversätraö.
– Pappa köpte den här tomten till mamma utan att hon visste om det, som en överraskning, berättar Oscar när vi anlöper bryggan.
Det är tydligt att platsen en gång varit intagande. Men både boningshuset och de tillhörande bodarna står nu övergivna och förfallna. Det ryktas om att ägaren, en förmögen schweizare, aldrig är där. Vi trampar runt i de vildvuxna snåren och nedstämdheten i vårt sällskap blir påtaglig. Någon hörs mumla ordet ”skottpengar”.
Vid tredje anhalten på Stora Björnkobben, står Pelle Langendahl och vinkar in oss vid bryggan. Han driver ett skeppsvarv tillsammans med sönerna i USA till vardags, men är nu med familjen på sommarstället under några veckor. En av sagda söner är för närvarande sysselsatt med att lägga om taket. Här har stilen skiftat från vid de tidigare två platserna. Inga vinklar är raka. I de vitkalkade väggarna är nischer och skåp insprängda.
– Han var från Skåne och präglad av den stilen, berättar Pelle Langendahl om sin far Adrian Langendahl.
Vad betyder huset för dig nu?
– Jag får nästan inte plats längre, det är alltid fullt med barn och folk nuförtiden. Knappt en garderob får jag! skrattar han med bullrig amerikansk brytning.
Turens sista stopp är hemma hos Gyllenskölds i Bristaviken på Ornö. Här har både Lennart och brodern Arne – Monikas framlidne make, även han arkitekt – sina hus, utströsslade längs skogskanten. I det minsta av dem, knappt ett par kvadratmeter stort, bodde en gång hela familjen i väntan på att det större skulle byggas.
– Sätt dig ner nu och känn in det här rummet, uppmanar plötsligt Lennart Gyllensköld när vi är inne hos Monika. Rummet är inte stort, men känns ändå luftigt. Glasdörrar vätter ut mot vattnet. Väggarnas träpaneler är målade i lugna, ljust grå och gula toner. Utan att kunna mycket alls om arkitektur kan ändå undertecknad konstatera att rummet känns varmt och harmoniskt.
Vi avslutar vår rundtur hos Lennart Gyllensköld och hustrun Susanne Grundell. Det gröna huset är nästan kamouflerat bland träden uppe på höjden på udden. Lennart, som är konstnär till yrket, använder delar av den luftiga byggnaden som sommarateljé.
Hur skulle ni vilja se era föräldrars arv förvaltas?
– Jag är inte orolig för att det inte kommer att förvaltas väl, jag har tio barnbarn, skrattar Lennart Gyllensköld. Att det ska bli någon infekterad släktfejd ser han inte som någon överhängande risk.
– Det är värt att hålla sams för.
Innan vi kliver ner i båten igen för tillbakafärd till fastlandet stannar Monika upp och blickar upp mot den lilla samlingen byggnader.
– Jag behöver inte rinnande vatten och alla dessa bekvämligheter, säger hon med eftertryck.
– Jag vill ha det enkla, det finns en sån frihet i det.
