KRÖNIKA. När krogen på Fejan brann ned för lite drygt ett och ett halvt år sedan lovade Skärgårdsstiftelsen att en ny krog skulle stå färdig sommaren därpå. Sedan gick tiden utan att något hände. Till slut gav man beskedet att krogen nog inte kunde öppna förrän till sommaren 2017. Krögarna hade vid det laget hunnit beställa dyr köksutrustning och börjat ladda upp inför kommande säsong. Men av det blev det, som ni säkert vet, ingenting. Än idag står tomten tom och väntar på att bebyggas.
Det här med att lova något och sedan inte fullfölja löftet känns igen på flera håll. Jag själv har brutit mot flera löften under årens gång och rannsakar ni er själva har ni säkert också brutit något löfte. Det är inget konstigt. Skillnaden när en organisation som Skärgårdsstiftelsen bryter sina löften är att konsekvenserna blir så mycket större än om du och jag gör det. Inte bara för krögarna som redan börjat kavla upp skjortärmarna när de fick veta att krogen skulle dröja, utan för hela ön. Det är knappast någon hemlighet att krogen och vandrarhemmet är viktiga komponenter för att hålla ön vid liv. Frågan är vad som händer om krogen fortsätter att lysa med sin frånvaro. Blir Fejan en doldis då?
Att det inte står någon krog färdig än är inte Skärgårdsstiftelsens fel helt och hållet. Skälet till att inget händer är en långdragen bygglovsprocess som nu ska prövas i domstol, och det kan man ju inte riktigt beskylla stiftelsen för. Mer om det kan ni läsa på sidan tre i det här numret. Något som däremot är märkligt är att stiftelsen inte haft med i beräkningarna att bygglovsprocessen kan ta tid. Jag menar, den borde ju ha varit med om liknande förr. Att då lova något sådant som att en byggnad ska stå färdig vid en viss tidpunkt är bara dumt. Det är att ingjuta hopp och sedan dra undan mattan istället. Stiftelsen borde veta bättre och inte lova guld och gröna skogar när träden i skogen inte finns på plats än.
I min intervju med Viktor Axelsson, kvalitets- och teknikchef på Skärgårdsstiftelsen, säger han att man förstås beklagar den sega processen. Men samtidigt att man istället för att fokusera på restaurangen hunnit måla om en massa fönster. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, säger han.
Det var väl en sagolik tur. Att fönstren blir nymålade och fina. Frågan är bara vilka han tänkt ska titta genom de fina fönstren när besökarna lyser med sin frånvaro?
Andreas Hagelin
