KRÖNIKA. Det finns lika många exempel på hur illa, som hur olika, de snåriga strandskyddsreglerna kan tolkas. Den som ansöker om bygglov i ett strandnära område måste ha en försvarlig laddning med rätt sorts argument och ömmande skäl. Den naiva krake som helt frankt påstår sig behöva bygga en brygga för att kunna förtöja sin båt får garanterat avslag. De fastighetsägare som försöker med att ”bryggan för sin funktion behöver ligga vid vattnet” går förstås samma öde till mötes.
Ska man över huvud taget ha en vinstchans på bygg- och dispensrouletten gäller det att tänka till ordentligt. Helst ska man också ha råd att anlita ett helt koppel skickliga advokater.
Nyckeln är att kunna bevisa att den enskildes intresse av en brygga väger avsevärt tyngre än områdets strandskyddsvärden. Det är en tuff utmaning eftersom berörda myndigheter av tradition betraktar varje vassrugge, brännässlesnår och stenstrand som unika och natursköna.
Störst chans att få igenom en sådan bygglovsansökan bjuder kanske ändå Fru Fortuna på. Det händer att bygglov slinker igenom under semestertider, på grund av slarv, eller för hög arbetsbelastning.
Ett av strandskyddets syften är att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv vilket ägnas stort utrymme i miljöbalken. Våtmarker hör till de biotoper som anses vara särskilt betydelsefulla och som därför värnas av våra myndigheter. Många våtmarker har försvunnit genom utdikning eller för att de vuxit igen och satsningar som görs för att restaurera dem premieras.
I veckans papperstidning kan du läsa om markägaren Lars Backsell på Skärmarö som med egna medel vill återskapa en våtmark. Hans initiativ har stoppats av Värmdö kommun som valt att vara rigid och tolka gällande regelverk onödigt strängt istället för att se till sakens bästa.
Ärendet är ett målande exempel på hur galet myndighetsutövning kan slå. Oftast brukar besluten enbart drabba den enskilda fastighetsägaren men i det här fallet hindrar man även de uttalade miljömål som myndigheterna själva satt upp. Genom sin reflexmässiga böjelse för att säga nej lyckas myndigheten motverka regelverkets syfte.
Jag är övertygad om att Lars i slutändan får rätt att vårda sin våtmark men i väntan på det får alla de djur som dras till sådana biotoper vackert vänta med att flytta in.
I det här fallet är det Värmdö kommun som bjuder upp till dans i byråkratins oändliga labyrinter men den är långtifrån ensam om det.
Frågorna som måste ställas är varför, till vilket pris och till vilken nytta när det varken tjänar medborgarna eller den goda saken. Och sen när blev det fel att emellanåt lita på det vanliga sunda bondförnuftet?
Lasse Söderman
