KRÖNIKA. Jag känner inte till något annat land i världen med samma unika fritidsbåtliv som Sveriges. När jag har promenerat förbi de glänsande vita raderna av enorma, polerade lyxyachter i medelhavsländernas hamnstäder har jag alltid känt mig så mallig över vårt mer anspråkslösa sätt att ta oss ut till sjöss. Här är det inte förbehållet en välbärgad elit att uppleva friheten i att glida iväg med fyllda segel över en öppen fjärd, eller kunna ta sig ut till en solvarm klippa i kustbandet en vacker sommardag. Här är båtlivet till för alla.
En stor anledning till att det ser ut som det gör, är de ideella båtklubbarna. Hela idén med dem är att man ska kunna ha råd med en båtplats, oavsett vilken inkomst eller social ställning man har. Jag är själv medlem i en, med bryggor som arrenderas av kommunen. Det är sannerligen ingen lyxig fullserviceparkering vi pratar om. Vi har själva knäckt våra ryggar på att släpa Y-bommar, frusit under otaliga nattvaktspass och lagt blod, svett och tårar på vår klubb. Det är hårt arbete helt enkelt, med allt slit och förtret som det kan innebära men också all gemenskap, glädje och kunskapsöverföring från gammal till ung som kommer som bonus.
Nu har idrottsnämnden i Stockholm stad beslutat att höja arrendena rejält, för många klubbar med nära dubbla beloppen, för att kunna finansiera bryggornas eftersatta underhåll. Självklart ska klubbarna bära sina egna kostnader, att någon annan gör det vore orimligt. Men varför finns det ingen lyhördhet för att genomföra denna höjning på ett sätt som klubbarna mäktar med? Eller ens ett uns av ödmjukhet för att det är stadens brist på underhållsplanering som orsakat det prekära läget, trots att båtklubbarna länge påpekat behovet? Varför bara denna käftsmäll? Det är respektlöst.
Alexander Lindholm (S), ordförande i idrottsnämnden, kallar det en “liten höjning”. En tusenlapp om året för den genomsnittlige båtägaren. Det är måhända något de flesta klarar av. Men de som redan lever på marginalen riskerar nu att falla ur båtlivet. Låginkomsttagarna,
studenterna, pensionärerna. Kanske den som bara har båtklubbsgemenskapen kvar som livets glädjeämne. De som har gott om pengar å andra sidan, där en extra tusenlapp varken gör till eller från, sneglar alltmer mot de privata marinorna där man inte bara får båtplats utan även allehanda service till nära nog samma pris. Om allt fler båtklubbar väljs bort till förmån för dessa vore det en oerhört tråkig utveckling för det kulturarv som Stockholms båtliv är.
Fördomarna om att båtfolk uteslutande är bättre bemedlade människor som ”borde ha råd” och ”minsann inte ska subventioneras” är tröttsamt vanliga. Men även om så vore, går inte då detta i en riktning där en sådan ojämlikhet bara förstärks?