När ni läser det här så är det bara några få timmar kvar tills jag blir utsläppt på grönbete. Dammiga redaktionsfönster byts ut mot kristallklar luft och vidsträckt horisont. Vi ska ut, längst längst ut, så långt vi kan komma med båten.
Jag vill inget hellre än att komma bort. Ändå gnager varje sjömil i mig. Det gnager av det som vi alla vet om men inte vill kännas vid: Varje sjömil gnager i miljön. Varje plastbåt som slits, varje penselstråk med kopparfärg, varje centiliter med diesel, och – har vi fått lära oss nu – varenda bryggmeter gnager på den vackra naturen som vi vill ut i. Jag vet vad ni tänker: “Att belägga båtlivet med miljöskam gör inte havet renare”, som Svenska båtunionen uttryckte det. Bryggor och båtar finns där människorna finns, av en anledning. Man måste kunna bo och verka i skärgården – och utan sommarturister så försvinner livet. Det blir varken krog, båtmack, cykeluthyrning eller bageri om ingen kan ta båten dit och besöka. Miljöskam riskerar att döda ölivet.
Jag orkar inte. Jag skäms och seglar vidare och försöker låtsas som att mina segel skyddar mig från åratal av giftiga båtbottenfärger, skrovtvättar på land, produktionskostnader av de miljoner med prylar som kommer med en
semesterseglare, och det faktum att båtjäveln bara kan
användas några få månader om året. Min flytande sommarstuga ger mig liv, luft, frihet att andas och en dunkande miljöskam.
”Ökningstakten av långa bryggor är dramatisk och oroande”, säger forskaren Per-Olav Moksnes i en intervju här till höger. Han vill inte att vi ska sluta åka båt, även om det känns så. Han vill inte att skärgårdsföretagen ska konka eller att alla sommarstugor ska stänga ned. Det är bara dags att leta efter mer fungerande lösningar. Men själv fattar jag inte riktigt hur det skulle funka. Vi är helt enkelt alldeles för många som konsumerar och samsas på små ytor.
Det känns som att vi behöver gå tillbaka i utvecklingen, inte framåt. Tillbaka till när man mjölkade sina kor på klipporna och åt säl för att överleva vintern. Hållbarhet var en metod för överlevnad. Var det miljövänligt? Vet inte. Var det ekonomiskt? Knappast. Samhället och det ekonomiska landskapet styrdes nyligen om totalt. De små, självförsörjande hushållen på kobbar och skär övergav sin mark för nästan 100 år sedan eftersom den inte längre var något värd mer än själva utsikten. På de här kobbarna finns det inte längre plats vare sig för självhushåll eller bryggförbud.
Jag blir matt. Jag behöver semester. Det är nog det som är problemet.
