Maritim verksamhet har funnits på Beckholmen sedan 1600 talet, men efter hundratals år av beckframställning så dröp marken bokstavligen av gifter. Efter ett jättearbete är ön idag sanerad och utgör hjärtat i den större båttrafiken i Stockholm.
Beckholmen har fått sitt namn från den tjär- och beckverksamhet som fanns på ön från slutet av 1600-talet och långt in på 1800-talet. Tjäran hade stor betydelse för Sveriges ekonomi under den tiden, men konsekvenserna lever vi fortfarande med. Gifter från tjäran har spridit sig runt hela Stockholm och ut i skärgården. 2011 inleddes saneringen av ön, det tredje största projektet i sitt slag i Sveriges historia. Ungefär 120 000 ton förorenad jord schaktades upp till en kostnad av 200 miljoner kronor. I somras var saneringen formellt klar. Nu återstår arbetet med att utarbeta en detaljplan för ön. Föreningen Stockholms sjögård är starkt engagerade i utvecklingen av den marina miljön i Stockholm.
– Verksamheten på Beckholmen är viktig för kulturfartygen och för att underhålla och klassa större fartyg. Den behövs även ur sjösäkerhetssynpunkt, säger Olle Neckman på Stockholms sjögård.
Stockholms reparationsvarv driver den kommersiella verksamheten på västra delen av ön. Deras stora torrdocka är en av få i Stockholm som kan ta emot Waxholmsbolagets V-båtar. Skulle verksamheten upphöra försvåras också möjligheterna till reparationer då båtarna inte är klassade för att gå i öppet vatten. Men industrier i stadsmiljö är sällan särskilt populära.
– Storstädernas industrimiljöer kämpar för sin överlevnad, säger Olle Neckman.
Det är en häftig upplevelse att se den enorma torrdockan, som för tillfället underhåller marinens utbåtsbärgningsfartyg HMS Belos. Men området är säkerhetsklassat och allmänheten har ingen tillgång till platsen utan människor får stå på höjden en bit bort för att kunna se arbetet.
– Allmänhetens intresse är viktigt för det skapar förståelse för nyttan med verksamheten. Bland annat vill vi göra berget och vandringsslingan lättare att hitta samt på sikt komplettera med mer informativ skyltning, säger Staffan Röberg, vd på Stockholms reparationsvarv.
I östra delen av ön ligger den kulturella verksamheten, här bedrivs bland annat ångmaskinsutbilding, ett segelmakeri håller till i stöttboden och längs vattnet ligger vackra, gamla skutor som tillhör den ideella föreningen Beckholmens dockförening. Föreningen, som arbetar för att bevara historiska segelfartyg, använder en av öns mindre dockor dit medlemmarna tar sina båtar för underhåll. Men även detta område är idag stängt för allmänheten.
– Vi kan inte visa upp verksamheten längre sedan varvet säkerhetsklassades. Tanken var att vårt område skulle vara öppet, säger Hakon Malmborg som vi träffar i stöttboden.
Enligt Olle Neckman utgör den lilla ön Beckholmen inte bara hjärtat i all maritim verksamhet i Stockholm, utan är också en central del i staden som helhet. Om verksamheten med kulturfartyg och det kommersiella varvet skulle lägga ner riskerar segelfartyg, ångbåtar, vissa vägfärjor och det större skärgårdstonnaget att försvinna från Stockholm. Om han får bestämma kommer nästa kapitel i Beckholmens historia bli att öns östra sida öppnas upp för allmänheten.
– Kajen på östra sidan ska vara öppen och visa den fantastiska verksamhet som här bedrivs. Vi vill göra ön mer attraktiv och även kunna ha guidade visningar inne på området, säger Olle Neckman.
Trots öns centrala betydelse för sjöfarten anser Olle Neckman att båttrafiken ibland blir styvmoderligt behandlad.
– Man ser inte sjön för allt vatten. Jag tror inte man alltid förstår sjöfartens betydelse för stadens attraktionskraft.
