KRÖNIKA. Sedan länge spås besöksnäringen bli skärgårdens stora framgångskoncept. Turismen ska skapa välstånd på öarna, göra dem levande året om och bidra till att den fasta befolkningen ökar. Tillväxtverket, länsstyrelsen, regionen, kommunerna och turistorganisationer har genom åren satsat stora resurser på att marknadsföra övärlden. Inte sällan genom att locka med allemansrätten, det fria handredskapsfisket samt den unika naturen.
Skärgårdsturismens aktörer smyckar gärna sina visioner med termer som ”hållbart” och ”grönt” men om det finns något substantiellt bakom orden i en vidare mening är oklart. Som till exempel en konkret beredskapsplan i händelse av att den turistinvasion som man eftersträvar blir verklighet.
Hur ska det omfattande sportfisket kunna bli ännu större när det redan är kris för fiskbestånden? Hur ska känsliga naturmiljöer och arter skyddas när ännu fler besökare lockas till dessa platser?
Så sent som i somras kom larmrapporter från Jämtland och Härjedalen om att det hårda besökstrycket där ödelagt naturen. Slitaget är så stort på sina håll att permanent beträdelseförbud har fått införas.
Så långt har det ännu inte gått här men med skärgårdens storstadsnära läge och det ständigt ökande besökstrycket finns all anledning att ta höjd för problemet.
Enligt projektet Pelago, som sökt långsiktiga avloppslösningar i skärgården, ligger öarna i Stockholms skärgård i världstopp när det gäller antalet besökare i förhållande till antalet bofasta. Sandhamn, med cirka 100 fastboende, tar årligen emot 100 000 fritidsboende och turister. Till Möjaskärgården, som har omkring 250 bofasta, kommer årligen drygt 82 000 tillfälliga boende och besökare.
Så förutom att möta de påfrestningar som naturen utsätts för måste det även finnas kapacitet för att serva tusentals besökare med avlopp, mobilnät, färskvatten, livsmedel, energi, boende och transporter.
Ytterligare exploatering av skärgårdens kultur- och naturvärden leder inte heller per automatik till ökat välstånd för skärgårdsborna. Allemansrätten och det fria handredskapsfisket får som bekant kommersialiseras av vem som helst. När stadsbaserade företag arrangerar fiskeevent, äventyrsresor med höghastighetsbåtar, sälsafari eller exklusiva jaktresor blir det inget klirr i kassan varken för öbor, mark- eller fiskevattenägare.
Om turismivrarna menar allvar med att besöksnäringen ska gynna skärgårdens utveckling och fastboende är det därför dags att redovisa hur det ska gå till. Liksom hur man vill möta de många problem som lär följa i spåren av överturism.
