KRÖNIKA. Av alla Astrid Lindgrens filmer som jag såg som barn är Vi på Saltkråkan en av de jag minns allra bäst. Det fanns något magiskt över platsen där barnen tassade runt med våta fötter på solvarma klippor, ständigt med nya äventyr i sikte. Den godmodige men något melankoliske Farbror Melker som ständigt trillade i vattnet och med uppgiven min suckade ”denna dag, ett liv” är vi nog många som minns. Citatet kommer tydligen från 1700-talsförfattaren Thomas Thorild. Exakt vad han, eller Farbror Melker, menade med uttrycket vet jag inte, men det satte en säregen prägel på den drömvärld som Saltkråkan utgjorde. Det bruna humusvattnet i Korptjärn dit jag själv cyklade för att bada kunde aldrig mäta sig med min bild av skärgårdens otillgängliga salta klippor. Även om Saltkråkan bara var en saga kan jag ibland uppleva en önskan att ta pick och pack och dra ut familjen till en ö och låta ungarna bli vilda barfotabarn som tillbringar dagarna med att fånga grodyngel och smyga omkring bland vass och klippskrevor som i någon sagobok.
Men verkligheten är såklart betydligt mer komplext än livet på Saltkråkan. Jag har bekanta som vuxit upp i skärgården och som verkligen upplevt det som fantastiskt, men det gäller nog långt ifrån alla. Ölivet kan säkert vara ganska utmanande. Vi behöver andra människor, sammanhang och möjligheter för att utveckla oss själva och våra intressen. Ett nytt forskarnätverk har nu skapats bland annat med syfte att sätta ett ökat ljus på människors tillvaro på öar. Det kan handla om många olika saker, men ett av områdena rör så kallade psykosociala perspektiv på att bo i skärgården, där man intresserar sig just för sådana frågor som handlar om människors livskvalitet. Det kan gälla basala saker som att kunna ta del av kultur, kunna nyttja kollektivtrafik och besöka vänner. Men också om hur det är att ibland av myndigheterna ses som en belastning för samhället, att behöva kämpa för att få sin röst hörd, att förväntas lösa samhälleliga problem själv och att ta ansvar för många saker som på fastlandet ses som självklara kommunala eller statliga angelägenheter. På många öar kan utmaningar säkert stärka gemenskapskänslan samtidigt som det nog också kan vara extra jobbigt när konflikter uppstår. Oavsett är det ju väldigt bra att den här typen av frågor nu får ett ökat fokus.
Nästa år är det premiär för nyinspelningen av Saltkråkan. Visst kan det vara kul med en uppdaterad version, jag hoppas bara att man kan behålla lite av den gamla magin. För min del kan psykosociala perspektiv gärna få lysa med sin frånvaro, alla fall i filmens värld.
