KRÖNIKA. Runt sjön Blanktjärn utanför Åre har växtligheten stadigt försvunnit till följd av den ökade turismen, och sedan i maj är det populära besöksområdet permanent stängt för allmänheten. Den kraftiga ökningen av antalet turister i fjällen har fått Teres Gärdin, vd på turistföreningen Jämtland Härjedalen Turism, att reagera och kräva att regeringen agerar.
– Med de regeringsanslag som finns i dag, måste vi stänga av och begränsa tillgången till naturen annars orkar den inte, sa hon nyligen i en intervju i Dagens Nyheter.
Samtidigt har Svenska Turistföreningen (STF) startat ett upprop för att få regeringen att höja anslagen till naturvård för att kunna sköta vindskydd, vandringsleder och grillplatser i hela landet. Matematiken går inte ihop, säger hållbarhetschefen på STF Daniel Skog i artikeln här, när regeringen halverar det statliga stödet för naturvård samtidigt som antalet naturreservat ökat och allt fler upptäcker sitt eget närområde för att vandra, bada, cykla och paddla.
Att se till att anslagen räcker till för att vårda den infrastruktur som krävs för att upprätthålla de naturreservat och nationalparker man instiftat borde vara en självklarhet. Risken blir annars att problemen bara förvärras – för vad händer med sopor och exkrement om dass och sopmajor stängs? Hur mycket känslig mark kommer trampas och cyklas sönder om inte spänger och leder underhålls?
När allemansrätten kom till på 1940-talet såg friluftslivet väldigt annorlunda ut. Nu har vi en helt annan kommersialisering och helt nya friluftsaktiviteter vilket sätter ett mångdubbelt högre tryck på naturen. Men allemansrätten ser fortfarande likadan ut som för nära hundra år sedan. Är det kanske dags för en revidering?
Hur man ska finansiera det ökade underhållet i takt med den ökande naturturismen har stötts och blötts. Turistskatter? Entréavgifter till vandringsleder och nationalparker? Frivilliga avgifter för dass och sophämtning? Tvinga kommersiella aktörer ta större ekonomiskt ansvar? Flera idéer är nog värda att utforska vidare. Men det kanske inte löser hela problemet, och jag tror vi också måste inskärpa det personliga ansvaret alltmer när det gäller spåren vi lämnar efter oss.
Det fina med allemansrätten är att den signalerar att naturen tillhör oss alla. Det ska inte behöva handla om klass eller vilka ekonomiska möjligheter man har till något så basalt som att få promenera i en skog. Det måste vi vara rädda om. Men med rättigheter följer skyldigheter. Liksom Daniel Skog vill jag inte gärna att vi ska börja ta betalt av den som vill ge sig ut i naturen och jag hoppas att den åtgärden ligger långt in i framtiden. Men att inte bete sig illa där är alldeles gratis.
