Båt med bara sitthöjd eller en som är stor som ett trevåningshus. Tillvaron kan se väldigt olika ut. Trots kostnader och risker väljer hundratals människor att bosätta sig på båtar runt om i Stockholm. Tidningen Skärgården har träffat några av dem.
Det faller ett kallt och snöblandat regn över Söder Mälarstrand i Stockholm. Längs kajen ligger skutorna tätt. Alla med sina unika historier och i olika skick men med samma funktion, de tjänar som bostäder. Skorstensröken vittnar om båtägarnas ständiga kamp att jaga bort den ruggiga februarikylan.
Vid en av platserna ligger båten Viking, en gammal bogserbåt på stadiga 70 ton, numera ombyggd till bostad. Ägaren Björn Asplund, som är i färd med att inreda bottenvåningen visar mig runt. Det är inte som man kanske kan föreställa sig hur det är att bo på en båt. Det luktar varken diesel eller är speciellt trångt. Två värmepumpar fixar en behaglig värme. Bottenvåningens buktande väggar är allt som påminner en om att man inte befinner sig i en villa med synnerligen strandnära läge. Båten är byggd i tre våningar. Sovrum och terrass på övervåningen och badrum, kök och vardagsrum i mitten. Nedre våningen håller Björn Asplund för närvarande på att inreda.
– Jag håller på att göra två rum som jag tänkte hyra ut till studenter. Det blir också badrum och pentry där nere.
Det är numera fullt tillåtet att bo på båt på Söder Mälarstrand. Stockholms hamnar erbjuder båtarna kommunalt vatten och avlopp. Men i de flesta andra hamnar i Stockholm finns inte den servicen och det är inte heller tillåtet att bo på båtarna, fast det gör folk ändå. Den som tar en kvällspromenad längs stränderna kommer att se skenet från många upplysta båtventiler.
– Jag ser gärna att man bygger ut servicen på fler kajer. Vissa skiter rakt ut i fjärden nu. Det heter inte att man bor på båt, utan man vaktar sitt fartyg, men alla är medvetna om hur det egentligen är. Jag skulle säga att det är drygt 200 personer som bor på båt i Stockholm idag, säger Björn Asplund.
Solna stad är ett undantag, där tillåter man att folk bor på sina båtar. I Bällstaviken bor Björn Wallerstein med sin dotter Jennifer och barnbarnet Fabian ombord på den 14 meter långa bunkerbåten Merkur. Björn har sju vuxna barn och tionde barnbarnet på väg så det blir många besök och ofta full fart ombord på skutan.
– Det kan kännas trångt, men då kan man bara gå en sväng på stan, säger dottern Jennifer.
Kajen har inte kommunalt VA, så för Björn Wallerstein blir det lite jobb med att tömma båttoaletten och bunkra vatten. Ibland krånglar dieselpannan och han har nyligen lagt nytt tak. Men han har aldrig ångrat sitt beslut att flytta in i en båt.
– Det är bara att sälja om jag ångrar mig. Jag hade två krav när jag köpte den: den ska vara färdigbyggd och gå att köra. En sak som lockar med att bo på båt är att man alltid kan ta huset och åka iväg.
Att befinna sig ombord på en båt är inget konstigt för någon i familjen. Björn och dottern Fanny är båda utbildade sjökaptener och Jennifer jobbar som matros. Att vara på sjön är en självklarhet för alla. Även om det kan vara trångt så har Jennifer inte blivit avskräckt av att bo på båt.
– Min son tycker det är jättekul, han leker pirat varje dag. Vi vill gärna ta över båten någon dag.
Men alla som bor på båt har inte stora båtar. En del har inte ens fast kajplats. Seglaren Stefan Eklunds hem kan väl utan överdrift sägas vara ett högst udda alternativ. För närvarande har han vintrat upp i Åkersberga kanal med sin 8-meters segelbåt. Här finns varken vatten eller avlopp. Det är inte ens lätt att ta sig till båten. Man får kryssa mellan upplagda båtar och nedfallna stängsel för att hitta fram. Vatten får han knalla iväg och hämta på macken någon kilometer bort. Han har seglat runt med båten i fyra år, men kan inte tänka sig en annan tillvaro.
– Jag flyttade ut till båten när mitt företag gick i konkurs. Inte en dag har jag ångrat mig.
Att bo som Stefan Eklund gör skapar helt nya utmaningar i tillvaron. Just att hitta en bra vinterhamn är en av dem.
– Båtklubbarna vill inte att jag lägger till där, men jag tycker det vore perfekt för dem att ha någon på området. Det blir ju också en mer levande båtklubb.
När kassan tryter letar Stefan Eklund jobb som snickare. Somrarna tillbringar han seglandes mellan olika naturhamnar. Han är ständigt på väg, förra året seglande han runt 500 mil. Målet är att så småningom ta sig ner till medelhavet.
– En del tycker väl att jag är lite udda, men samtidigt säger de att ”det där skulle jag också vilja göra”.
Även om många bobåtar kan se ut som vanliga hem så är skillnaden stor jämfört med bostäder på fast mark. En båt som inte tas om hand kan sjunka både i pris och under ytan. En vanlig villa i Stockholm kan tvärtom öka i pris, nästan oavsett skick. Fukt och rost är återkommande och kostsamma bekymmer för båtägare. Kajplatserna är ingen garanti och lånelöften från banker svåra att få.
– Det kostar mer än man inbillar sig med att köpa bobåt Det finns många vrak och många lurendrejare. Folk som inte är båtfolk kanske inte är så bra på att hitta svagheter, det kan bli onödigt dyrt, säger Björn Wallerstein.
Den som vill ta del av skräckberättelser om havererade bobåtdrömmar, kan få sitt lystmäte av skeppsmäklaren Arne Timmerling på Djurgårdsvarvet. Han dömer kategoriskt ut de flesta båtarna längs Stockholms kajer.
– En tjej betalade 300 000 för en skuta vid Strandvägen. Det var så fint badrum, tyckte hon. Vi fick bryta upp durken, spanten visade sig bara vara trämjöl. Folk vill inte fatta, man har bara en dröm om att bo vid vattnet.
Arne Timmerling har sett många båtsdrömmar sluta på botten. Att be honom om goda råd inför ett köp av bobåt är som att sälja sand i öknen, rätt så svårt alltså.
– När någon ringer och letar bobåt brukar jag be dem ringa Beckomberga sjukhus, säger han och skrattar.
