Även om mycket fortfarande år okänt så har forskarna under senare år börjat få en allt bättre bild av hur livet under Östersjöns yta hänger ihop.
– Vi börjar få det kunskapsunderlag som krävs för en bra förvaltning av fiskbestånden. Vi är inte riktigt där ännu, men på rätt väg, säger Ulf Bergström forskare vid SLU:s kustlaboratorium.
När Marju Kaljuste har vägt och mätt strömmingen tar hon fram en skalpell och ger den ett snitt i nacken. Med en pincett pillar hon ut något som liknar två mycket små vita stenar. Det är otoliterna, hörselstenar som är en del av fiskens balansorgan och som efter sågning, infärgning och studier i mikroskop avslöjar dess ålder. Därefter könsbestämmer hon strömmingen och gör en bedömning av hur lekmogen den är.
– Mellan 800 och 1 000 åldersprover, uppskattar hennes kollega Martina Blass att kustlaboratoriet i Öregrund gör varje år – enbart på strömming.
Faktum är att den strömming som Marju Kaljuste just undersökt utgör en liten, liten pusselbit i den långa och mycket omfattande process som så småningom mynnar ut i de europeiska fiskeministrarnas beslut om kommande års fiskekvoter. Med hjälp av provfisken, fångstrapporter, ekolodsundersökningar, åldersprover och andra analyser gör medarbetarna på kustlaboratoriet en uppskattning av hur stort strömmingsbeståndet är, vilken kondition det befinner sig i och hur mycket fiske det tål. Detta utgör sedan grunden för den så kallade biologiska rådgivningen, som via det internationella havsforskningsrådet ICES ingår i EU-kommissionens och ministerrådets beslutsunderlag.
– Vi tittar på biologin och rådger, sen är det politikerna som bestämmer, säger institutionens prefekt Magnus Appelberg.
Efter att politikerna vägt in andra faktorer, inte minst socioekonomiska, slutar det ofta med att kvoterna sätts betydligt högre än vad biologerna vill – även om man under senare år blivit bättre på att följa biologernas råd.
– Men laxen var en skandal, suckar Magnus Appelberg och syftar på beslutet att låta nästa års kvot ligga kvar på samma nivå som i år, trots att ICES ville se en kraftig minskning av laxfisket.
Efter att i många år ha varit en del av det numera nedlagda Fiskeriverket är kustlaboratoriet sedan 2011 en del av institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Laboratoriet startades ursprungligen för att övervaka hur utsläppen av kylvatten från kärnkraftverken påverkar livet i havet, ett uppdrag som alltjämt består. Många undersökningar görs i den så kallade biotestsjön utanför Forsmark, där vattentemperaturen är avsevärt högre än i det omgivande havet. Forskning som blivit än mer relevant i takt med den globala uppvärmningen och dess effekter.
Yvette Heimbrand, som i dag står bakom mikroskopet i det som kallas ålderslabbet, visar två gällocksben från abborre: en från Forsmark och en från en sjö i Jämtland. Precis som i otoliterna syns tydliga årsringar i gällocksbenen. De visar att den jämtländska abborren var 22 år gammal när den fångades, den från biotestsjön utanför Forsmark 6 år. Men trots det var den sistnämnda avsevärt mycket större: 48 centimeter lång och 1,8 kilo tung, medan gamlingen från Jämtland var 40 centimeter lång och bara vägde 750 gram. Varmvattenälskande arter som abborre drar med andra ord nytta av det uppvärmda vattnet, medan forskningen visar att fiskar som föredrar kallare vatten – sik, torsk, öring – drar sig undan.
Om man gör en kemisk analys av otoliterna kan man förutom fiskens ålder även räkna ut var någonstans den befunnit sig under respektive levnadsår. Detta eftersom olika vattenområden lämnar olika kemiska spår efter sig.
– Det är som en svart låda, säger Yvette Heimbrand.
Många av de fiskar som mäts, vägs och undersöks på kustlaboratoriet har labbets medarbetare själva fångat. Provfisken längs kusten – och ibland ute till havs – är en viktig del av arbetet.
– Vi är ganska mycket ute i fält, det tycker vi nog alla är jätteroligt.
Av laboratoriets cirka 25 medarbetare är ungefär hälften forskare, de flesta biologer. Och förutom övervakningen av internationellt reglerade arter som strömming har man även till uppgift att hålla koll på hur våra inhemska bestånd av rovfiskar som abborre, gädda och gös mår. Det är en del av det miljöövervakningsuppdrag man har. Dessutom driver man en rad forskningsprojekt, dels på enskilda arter men också på en mer övergripande ekosystemnivå. Allt hänger ihop; för att kunna beräkna hur fisksamhället påverkas av olika faktorer måste man ha en uppfattning om hur mycket fisk som produceras och hur mycket som fångas av olika fiskätare. Vilket är ett av skälen till att man förutom människans fångster även studerar sälars och skarvars påverkan på fiskbestånden. Ett problem med skarvstudier är dock att det ofta saknas så kallad fördata; information om hur fisksamhället såg ut innan skarven etablerade sig. Därför är det svårt att dra några helt säkra slutsatser, förklarar Ulf Bergström, en av de forskare som arbetar mycket med just skärgårdens arter.
– Men det förefaller som om skarven har potential att lokalt gå hårt åt arter som abborre.
En annan grupp vars fångster man vet ganska lite om är sport- och fritidsfiskarna, som till skillnad från yrkesfisket inte har någon skyldighet att rapportera sina fångster.
– Men för arter som abborre, gädda och gös kan fritidsfisket stå för upp till 90 procent av uttaget.
I Ulf Bergströms arbetsuppgifter ingår också att hålla koll på de fiskefria områden som på regeringens uppdrag införts på försök i Östersjön. Vid Gålö i södra skärgården stoppades allt fiske 2010. Försöket ska pågå i fem år, men ännu är det för tidigt att dra några slutsatser.
– Det är ofta ganska långsamma effekter, säger Ulf Bergström, och fem år är egentligen för kort tid för en bra utvärdering.
Övergödningen av Östersjön är ytterligare en fråga man arbetar med och mycket av forskningen på laboratoriet har under senare år fokuserat på sambandet mellan livskraftiga rovfiskbestånd och övergödningens effekter. Utan rovfisk, som håller bestånden av småfisk i schack, blir det brist på olika sorters kräftdjur och djurplankton, eftersom de äts upp av de mindre fiskarna. Och när det inte finns tillräckligt med kräftdjur som betar trådalger, eller djurplankton som äter växtplankton, ökar övergödningens effekter i form av igenväxta vikar och kraftiga algblomningar.
– Vi kan inte bara fokusera på utsläppen som orsakar övergödningen, vi måste samtidigt jobba med att upprätthålla fiskbestånd som kan hålla algblomningar och trådalgspåväxt i schack också, säger Ulf Bergström.
Allt hänger som sagt ihop, vilket man med åren börjat få en allt bättre förståelse för. Och snart, tror Ulf Bergström, kan man på allvar bedriva det som det så ofta talas om i de dokument och riktlinjer som politikerna beslutat om: en ekosystembaserad förvaltning.
– Jag tycker att vi är på väg i rätt riktning, vi börjar få det kunskapsunderlag som krävs för en bra förvaltning av fiskbestånden. Vi är inte riktigt där ännu, men på rätt väg.
