Hon är skådespelerska på Dramaten, han professionell musiker.
Trots sina ibland udda arbetstider valde Kicki Bramberg och Sven Aarflot att se möjligheterna och inte hindren med livet i skärgården. I fjol blev de Möjabor — ett beslut de aldrig har ångrat.
Sven tänder en brasa i den nyinköpta vedspisen, nästintill den enda moderna detaljen i köket. I övrigt är det mesta bevarat i det 101-åriga gamla skärgårdshemmet.
En tavla ramar in ett urblekt fotografi taget någon gång i början på 30-talet. Bilden visar en familj med två vuxna och tre barn som står uppradade framför det lilla huset med stentrappa. I samma hus, i Ramsmora på Möja strax intill Wikströms fisk, har Kicki och Sven bott sedan juni 2017.
– Vi trodde att de skulle ta med sig bilden men det var kul att de lämnade kvar den, säger Sven.
Det gamla fotografiet är inte det enda som påminner om gamla tider. Huset var så gott som ett dödsbo när Kicki och Sven flyttade in och de har ägnat mycket tid åt att tömma och rensa ut.
– Det är mycket att göra, jag ska kakla här i köket, skorstenen har läckt och taket måste fixas, säger Sven.
– Ja, vi kommer hålla på att pyssla en del. Men det gäller att vara varsam också så man inte går för fort fram, säger Kicki.
Huset inrymmer på sina 83 kvadratmeter två entréer, kök, badrum, vardagsrum. Till vänster upp för trappan har Kicki och Sven sitt sovrum och till höger finns ett allrum.
Att det finns en stor kärlek till huset råder det inga tvivel om. Däremot var det inte en självklarhet att välja skärgårdslivet. Kicki, som arbetar som skådespelerska på Dramaten, har ofta sena föreställningar med repetitioner följande morgon, medan Sven arbetar som fagottist i Drottningholms barockensemble, då han inte reparerar instrument i sin verkstad på Kungsholmen.
Vänner och familj undrade hur de skulle få ihop arbetstider med den nästan tre timmar långa resvägen in mot stan.
– Resan är halva målet, det handlar om att använda tiden, som att passa på att jobba. Dessutom känns det inte lika långt när det är två olika färdmedel, säger Kicki.
– Det är klart att det fanns tveksamheter genom att det är ganska långt att åka men när vi såg det här, ett hus, ett båthus, en ladugård, här fanns allt vi behövde, det kändes helt rätt, säger Sven.
Ett tag funderade de på att skaffa en övernattningslägenhet i stan, men insåg ganska snart att det skulle vara en onödig utgift. Ibland, när Kicki har sena föreställningar och repetitioner följande förmiddag, eller när Sven måste jobba sent, har de i stället löst det med att sova hos sin guddotter på Södermalm.
Några som stöttade beslutet att flytta till skärgården var barnen Signe och Elias, 29 och 28 år gamla. Under 14 års tid bodde familjen på Tranholmen. 2002 gick flyttlasset däremot till Enebyberg och därefter blev det sju år i Hjorthagen.
– Till slut kände vi att ska vi göra något så ska vi göra något nu. Om man börjar tänka livskvalitet, att bo där man tycker det är vackert; man hämtar så mycket kraft och energi från naturen. Jag är också tvungen att gå ner till vattnet varje dag, jag höll på att bli tokig i stan. Och sen älskar jag båtar, säger Kicki.
Kärleken till vatten och båtar är något hon har med sig sedan långt tillbaka. Ett fotografi från början på 80-talet vittnar om att hon under åtta års tid bodde på en båt, först i Göteborg, Malmö och sedan Stockholm. Men det var innan hon träffade Sven och kärleken slog till.
– Det var på Drottningholmsteatern. Han satt i diket och spelade, jag stod på scen och jag tittade för djupt i diket, säger Kicki med ett skratt.
– Jag var faktiskt så stöddig på den tiden så jag ringde min syrra och sa “nu har jag träffat tjejen i mitt liv, fast hon vet inte om något än”. Men jag förstod att hon gillade mig också, fortsätter Sven.
Förutom närheten till natur, vatten och båtar uppskattar de båda lugnet och närvaron på Möja.
– Det känns som att man får en helt annan kontakt med människor här. Man blir mer beroende av varandra och det är klart att man hjälper varandra. Det var samma sak när vi bodde på Tranholmen, säger Sven.
– Man vet aldrig vilka man möter vid en flytt men vi har bara träffat fantastiska människor och folk har tagit hand om oss. Att behöva varandra är livskvalitet. Och man blir så glad av att träffa fina människor som också värnar om naturen, säger Kicki.
Avgörande för att det blev just Möja var bland annat att det finns affär, restaurang och bussar på ön, samt Waxholmsbåt.
– Möja känns som en levande ö och har potential att vara bosatt på, säger Kicki.
Tomten sträcker sig hela vägen fram till vattnet men delas av den allmänna vägen. På andra sidan syns det gamla båthuset. Utanför köksfönstret trivs fåglarna, där de kan kalasa på solrosfrön.
Den vägghängda lätt urblekta moraklockan, som Kicki ärvt från sin mamma, påminner om att det gått ytterligare en timme. Annars är det inte mycket som hörs.
– En morgon satt jag här i tystnaden och tittade ut på fåglarna här utanför köksfönstret, och så sa jag till Sven: “jag tror jag är kär i Möja”. Jag blir varm i hjärtat när jag pratar om Möja, säger Kicki.
Text och foto: Emma Österberg
