Viken grundar upp ordentligt och vi sicksackar mellan grynnorna in till bryggan där Ragnar Wilton och Ann-Margret Norberg väntar. I skydd av ön utanför håller de sedan 16 år tillbaka till på Stockholmen som bjuder på en spännande militärhistoria.
Stockholmen ligger österut om Kapellskär, strax innan Söderarms skärgård, och består av tio öar. Länge tillhörde Stockholmen byn på grannön Tjockö. Livet här var aktivt till 1956. Öborna som troligen bott där i flera hundra år – det äldsta huset är från 1700-talet – hade flertalet olika djur och ladugårdar. På ön finns än idag flera av ladugårdarna och torpen kvar.
– De var resistenta för de hade både jordbruk, jakt, fiske och spritsmuggling en gång i tiden, säger Ragnar.
Ann-Margrets familj har haft hus på Yxlan sedan 1700-talet och Ragnar är uppväxt på Trätskär i Stockholms södra skärgård. Båda har ett stort intresse för skärgårdshistoria men de kände inte till Stockholmens historia när de köpte här för 16 år sedan.
– Jag har seglat sedan 1950 och aldrig sett något som slår det här. Den enda ö jag sett som liknar den är Kökar i Ålands skärgård.
Ön är ungefär 20 hektar och har troligen fått sitt namn för all skog som finns på den och som man till viss del avverkat för att odla upp ängar. Den ena ladugården tjänar idag som bland annat kök i den äldsta delen av parets hus. Förr bodde människorna på övervåningen och korna på markplan, men under 1900-talet har huset byggts till i olika omgångar. Under sina år på ön har paret renoverat och förbättrat.
– Vi försöker behålla det som det är, säger Ann-Margret.
Under koleraepidemin då man lät bygga ett karantänsjukhus på grannön Fejan, fastnade John Näslund, som var bror till Fejans siste karantänläkare, för Stockholmen och köpte den. Han blev öns första civila ägare.
– Han byggde till huset vi bor i. Den yngste sonen ärvde och byggde en till länga på 70-talet. Vi har hört många historier om vilda fester, säger Ann-Margret.
Bröderna Näslund kom från Uppsala och John Näslund lät uppföra en kopia av Gunillaklockan i Uppsala på berget mitt på ön. Klockstapeln är med sina 15 meter högre än originalet då den har en utsiktsdel. Det gäller att hålla i sig ordentligt när man tar sig uppför trappan. Ragnar klättrar smidigt upp utan att det märks att han passerat de 70 för flera år sedan. Utsiktsdelen nås via en låst lucka ovanför de sista trappsten. Här uppe kan man se till Söderarms fyr i öst.
– Det är fantastiskt att få bygga ett sådant här torn just for fun! tycker han och plingar i klockan på vägen ner igen.
Efter John Näslund ägde några engelsmän ön, som 2004 sålde till Ragnar och Ann-Margret.
– Det går inte att ratta det här från London. Du måste nästan bo här permanent, säger Ragnar.
Vi backar bandet längre. År 1807 placerades 2000 soldater på ön under befäl av amiral O.R Cederström. Hur de var inackorderade är Ragnar inte säker på, men troligen bodde de i tält. Två brunnar fanns på ön.
– De odlade på en äng som fick namnet Kronängen där de drev upp säd. Sedan byggde man murar istället för gärdesgårdar runt ängarna.
Soldaterna lät bygga en optisk telegraf som var del i kedjan till Grisslehamn.
– Sverige har alltid varit så rädda för Ryssland och det här var så långt ut man kunde komma, säger Ragnar.
Under gynnsamma förhållanden kunde ett meddelande till huvudstaden ta 15 minuter att skicka. I två år tjänstgjorde armén på Stockholmen innan de avseglade i augusti 1809 till Ratan utanför Umeå, där man kom att ingå i en armé under general Wachtmeister. De lyckades besegra ryssarna och Sverige kunde bli intakt, men utan Finland och Åland.
Ragnar och Ann-Margret har försökt läsa sig till om det fanns skärgårdsbor här samtidigt som militären. Det är troligt men de har inte hittat någon närmre historik om dem än de som kom hit på 1850-talet.
– En estländare som tog namnet Westerberg när han kom hit, var sjökapten och träffade en flicka på Tjockö och de flyttade hit. Man kan tänka sig att hennes familj hade hus här som de fick ta över och bo i. Det var lite annat då, då var det ju inte värt någonting.
Telegrafen revs redan när soldaterna gav sig av i slutet av 1809 men sedan 2012 står en likadan på platsen, som är öns högsta punkt.
Hur kommer man på idén att göra en replika?
– Det finns ett jättebra svar på det och det är – varför inte?
Ragnar talade med Armémuseet och Tekniska museet och blev först erbjuden den gamla telegrafen som en gång stod i Grisslehamn men hade hamnat på Ladugårdsgärdet i Stockholm.
– Men den var i så dåligt skick, berättar han.
Tillslut fick han ritningar på Stockholmens ursprungliga telegraf och lät tillverka en likadan som invigdes 2012. Den ligger en kvarts promenad från klockstapeln och ladugården, på öns norra spets, och kan skymtas även från sjön.
En ristning på berget som kantas av ljung i det karga skärgårdslandskapet, vittnar om den militära historien. Hit kommer både svenska och utländska turister, särskilt tyskar.
– De tror att Sverige är fritt fram eftersom de hört om allemansrätten och knallar upp på ön, skrattar Ragnar som ibland hyr ut ett av husen till turister.
Grisslehamns telegraf har idag rustats upp och flyttats tillbaka till Grisslehamn.
Telegrafen är en identisk replika av den som stod här 1807-1809. Den fungerar men har aldrig använts.
– Jag har en stående order på att skicka mer brännvin men det händer inte ett skit, säger Ragnar och skrattar.
