KRÖNIKA.
Ensamheten var värst.
Våren var alltid fantastisk, med djur som dök upp, parade sig och bildade nya kullar. Sommaren varm (ibland) med långa ljumma kvällar, sol, bad och gäster.
Mörkret i början av hösten var sammetssvart och nästan romantiskt.
Men så kom oktober och livet på ön blev ansträngt. De dagar jag inte jobbade satt jag ofta ensam och rastlös i stugan och väntade på att få åka till fastlandet.
Ön var nästan helt avfolkad. I veckorna lyste det bara i ett eller ett par hus. Ibland kändes det som om det bara var jag, grävlingen och räven kvar.
Så kom höststormarna. Regnet smattrade mot taket. Det blev kolmörkt redan vid sex på kvällen.
Det gick inte längre att simma i våtdräkt, lusten att ta morgondopp minskade i takt med temperaturen på land och i vattnet.
Jag har varit ensam på berg och vandringsleder dagar i sträck. Ibland i hårt väder. Suttit utanför ett tält långt ute i vildmarken och hört det prassla i buskarna runt omkring. Då kan man känna sig ensam och väldigt liten.
Men skärgårdshösten är det tuffaste jag upplevt.
Det finns egentligen bara två sätt att hantera den: undvik den eller vänj dig.
Det sista alternativet är lättare sagt än gjort, men som det blev i mitt liv kunde jag inte undvika det. Från och 2019 tillbringar jag stora delar av senhösten ensam på ön, i ett hus utan vattenledningar och WC.
Första hösten var det vetskapen om att jag snart skulle få återvända till staden som höll modet uppe. Jag fokuserade på mina arbetsuppgifter och räknade dagarna.
Men så gradvis började jag njuta av skärgårdshösten. Jag var visserligen ensam, men ensamheten avtog.
Nya rutiner växte fram. Jag började ägna mig mer och mer åt matlagning, skrivande och mindre hantverk. Lyssnade på poddar och ljudböcker.
Jag slutade längta till stan och räkna dagar. Tvärt om längtade jag ut till mörkret när jag var på de upplysta gatorna i staden.
Nu är sena hösten min favoritårstid i skärgården. Jag ser fram mot att löven ska falla av träden, vattnet och luften bli kyligare och jag måste ta mig raggsockorna. Jag har till och med vant mig vid att ta morgondopp i temperaturer flera grader under tio.
Det finns dyra kurser som lär ut olika former av meditation och healing för att hitta sin inre frid och förlösa stress och ångest.
Ingen av de metoderna kan mäta sig med att lufsa till utedasset i gummistövlar en sen oktoberkväll med pannlampa och senaste avsnittet av God Ton i hörlurarna.
