KRÖNIKA
I kristider mejslas en hel del olika slags slumrande beteenden fram ur folk, på gott och ont.
Bland de ljusa exemplen märks hur människor nu går man ur huse och sluter upp för varandra. Handlar mat åt sina grannar, ringer sin gamla farmor en extra gång och stöttar lokala näringsidkare i möjligaste mån. Flera ö-butiker håller extraöppet för riskgrupper och förnödenheter körs hem till de som är i karantän av såväl frivilligorganisationer som privatpersoner.
Men i takt med att rädslan och ovissheten ökar, ökar även tendensen att dra öronen åt sig och börja betrakta alla i sin omgivning med en sorglig misstänksamhet.
När många nu tar sin tillflykt till sommarstugan i skärgården för att idka social distansering höjs samtidigt tonläget på sociala medier. Att “stockholmarna” ska dra med sig viruset ut till öarna, ta redan skrala sjukvårdsresurser från bofasta och utsätta den åldrande öbefolkningen för smittorisk är farhågor som nu ventileras friskt i en rätt hätsk ton på sina håll. Den ständigt pyrande konflikten mellan fast- och fritidsboende har nu fått nytt bränsle.
Alla behöver förstå allvaret i situationen. Men man behöver också förstå att både vad som kan tyckas vara överreaktioner och underreaktioner på det som händer nu, är sprunget ur samma rädsla. Inte illvilja.
Hur den här pandemin med dess smittspridning ska utvecklas, eller vilka som är de bästa strategierna för att ta oss igenom den vet jag inget om, och tack och lov behöver jag inte det heller. Det finns det experter som sitter och räknar febrilt på dagarna i ända just nu. Vi andra behöver sitta still i båten, begränsa våra sociala kontakter, praktisera sunt förnuft när det kommer till hygienen och vara extra snälla mot varandra. Många får sin tillvaro brutalt omkullkastad i dessa dagar och vi kommer tvingas ställa om till en annan sorts vardag ett tag. Det är tufft och smärtsamt. Men det blir inte bättre av att vi lägger energin på att dela upp oss i ”vi och dem”.
Vi måste inse att vi faktiskt är ansvariga gentemot varandra, inte bara i bemärkelsen att skydda varandra från smitta utan också i hur vi stöttar varandra rent medmänskligt. När vi inte kan träffas rent fysiskt på samma sätt längre, blir de digitala mötesplatserna allt viktigare. Och där riskerar man faktiskt inte att bli sjuk av att sträcka ut en hand.
