KRÖNIKA. Allemansrätten – något av det finaste vi har i Sverige. Denna urgamla sedvanerätt som ger oss alla tillgång till naturen. När strandskyddet kom till 1950 var syftet bland annat att bevara stränderna för allmänhetens friluftsliv. Strandskyddet är en fråga där människors åsikter verkligen är polariserade. Som vargfrågan, skarvfrågan eller vinster i välfärden. Där man kan bli riktigt osams och där ens åsikt är djupt förankrad i politiska ideal.
Det finns mark i Stockholms skärgård jag aldrig skulle kunna jobba ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa. Hus som jag med största sannolikhet aldrig kommer att varken besöka eller kunna äga. Då är jag tacksam för allemansrätten och strandskyddet som möjliggör att jag också kan få njuta av närheten till havet.
Samtidigt måste öborna ha möjlighet att bygga för att kunna bo och försörja sig. Jag blir oroad när jag hör att Skärgårdarnas riksförbund får rekommendationen av riksdagsledamöter, att de som känner sig missförstådda efter ett avslag om strandskyddsdispens, ska skaffa en bra advokat och gå till domstol. Att de flesta strider går att vinna om man har kapital och kompetens.
Jag tänker till exempel på familjen Hedlund, som driver uthyrningsverksamhet på Gällnö och som vi berättar om i dagens tidning. De vill kunna flytta ut permanent, vara en del av bygden och öppna upp området för besökare. Men för det krävs att de kan livnära sig på sin verksamhet.
Hedlunds försöker göra allt de kan för att marken ska upplevas som tillgänglig för besökare. De sätter inte upp staket kring sina hus eller skyltar med stora arga bokstäver. Istället är de öppna för att turister tältar på ängen och att en och annan har picknick mitt på gräsmattan. Hedlunds har försökt att vara generösa markägare, ändå blir det det som begränsar dem. På tomten där de vill bygga fem stugor för uthyrning, står en lada sedan drygt 40 år tillbaka. Den används flitigt, men Hedlunds har valt att inte markera att marken är privat eftersom de vill att människor ska kunna passera. Av den anledningen tycker kommunen inte att Hedlunds tagit marken i anspråk. Om de redan från början markerat att marken är privat, genom att hägna in och skärma av, hade marken då räknats som ianspråktagen och byggandet underlättats? Ska man straffas för att man försöker vara i allmänhetens tjänst? Ladan är inte ett bostadshus men bara ett tiotal meter ifrån platsen där man vill bygga står familjens andra hus. På en tomt som är ianspråktagen. Men det spelar ingen roll vilket det faktiska avståndet mellan husen är, eller hur ianspråktagen marken upplevs, när marken är avstyckad. Det handlar om lagar och regler.
Om det ska gå att kringgå principer med hjälp kapital, måste alla kunna ha den möjligheten. Det är svårt att förstå hur tre lyxvillor längs en strandlinje kan vara mindre begränsande än fem uthyrningsstugor som inte ens syns från stranden. Småföretagande behövs för en levande landsbygd, liksom en fortsatt tillgänglig skärgård.
Sofia Nahringbauer
