KRÖNIKA. Jag och min kollega är på Sandhamn. Vi ska intervjua en äldre kvinna som bott här hela sitt liv om hur det är att växa upp, leva och åldras på en ö. Tillsammans vandrar vi genom byn, mellan de många tättbyggda husen och de välansade trädgårdarna. Nere på den flotta hamnkrogen sitter några få seglare och njuter av en öl i septembersolen. Så snart båtsäsongen är slut kommer de att försvinna.
Tänk så många fina bostäder här finns, men som så få utnyttjar fullt ut. Byn lever upp från midsommar till skolstart, resten av året förvandlas den till en spökstad. Skolan fick klappa igen år 2004 och nu används lokalen bland annat som klädförråd. Man har accepterat Sandhamns öde som sommarparadis.
Men det fanns en tid då allt var annorlunda. På 50-talet lyste det i varenda fönster, berättar vår intervjuperson nostalgiskt. På den tiden var det 48 ungar i skolan och ön blomstrade. Kommer Sandhamn någonsin att leva upp igen? Svaret kommer blixtsnabbt: ”Nej, nej, den tiden är förbi”.
För några veckor sedan hamnade jag i en oväntad diskussion med en M-politiker från Värmdö. Oundvikligt kom vi in på den senaste folkomröstningen, den om skolan, och mannen rapade upp de vanliga argumenten: ”skolan är inte alls nedläggningshotad men vi måste kunna garantera samma kvalitet på öskolorna som fastlandsskolorna, annars går det inte”, ”det är orättvist om öskolorna ska få mer resurser är fastlandsskolorna”.
Tänk om politikerna istället vände på steken. Tänk om de istället för att påskynda den rådande utvecklingen istället skapade förutsättningar för människor att flytta ut till öarna och bo kvar. Tänk om man kunde skapa Sveriges bästa skola i skärgården. En grundskola och en gymnasieskola, där skärgårdens unika miljö togs tillvara och gav spetskompetens inom skärgårdens näringar så att ungdomarna kunde få arbete på ön och stanna kvar. En skola så attraktiv att även fastlandseleverna sökte sig dit. Tänk om man kunde locka fler kompetenta lärare hit med generösa villkor och acceptera att ö-skolan fick kosta mer. Tänk om man kunde se till att skolskjutsar fungerar och göra det möjligt för extra stöd till de elever som behöver det, vilket de ju faktiskt har rätt till oavsett bostadsort. Då kanske fler barnfamiljer skulle våga flytta ut?
För det vet vi ju alla, utan skola finns ingen levande ö.
Sandhamn är i all sin skönhet och prakt ett skräckexempel på vad som händer när ett levande samhälle förvandlas till sömnigt semesterparadis för de bättre bemedlade. När man gett upp hoppet om att någonsin väcka det till liv igen. Låt inte flera öar drabbas av samma öde.
