En plats kan vara bedårande vacker men det är människorna, berättelserna och rösterna som ger bygden dess liv. I Klockargården på Djurö samlas ett antal entusiaster varje vecka för att göra just det, ge sin bygd en röst.
Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och mörkret sveper in över husen och människorna på Djurö. I Klockargården börjar folk samlas, det är dags att ”podda”, det vill säga att spela in radioavsnitt som sedan läggs ut på nätet.
– Vi insåg att alla människor har något att berätta och vi spånade kring hur man kan ta hand om det. Vi pratade med en äldre man om hur det var förr, gubbar som kan berätta hur mycket som helst. Det går inte att skriva ner allt, så vi tittade på nätet om hur man kunde starta en egen poddsändning, säger Göran Dahlheim, som är en av entusiasterna bakom initiativet.
Efter förberedelser och bidrag från Värmdö kommun till utrustning kunde man i januari förra året dra igång podden ”Vågskvalp”. Sedan starten har man hunnit med 13 avsnitt. Historien och skärgården kring Djurö är en viktig del av sändningen, men det blandas friskt, programmet rymmer även poesi, essäer, nyheter, matrecept och reportage.
I ett av de första avsnitten har lyssnarna fått ta del av en 50 år gammal intervju med spelmannen och Vindöbon Olle Åberg, som berättar om livet förr på Vindö. Så här mustigt kunde det låta när han beskriver livet som spelman.
– Brorsan och jag spelade som fan på logar och bryggor. Det var tio kronor var på kvällen, mycket pengar på den tiden. […] På den tiden fick man gå långt innan man stötte på en blåbärskärring och snava i deras korgar.
Olle Åberg berättar vidare att han tycker det blivit mycket regler och det var bättre förr när man gjorde lite som man ville och slapp ansvar.
Marlene Lilja står för de historiska inslagen som lyssnarna kunnat ta del av. De handlar bland annat om ölbryggerskan Karin i Djurhamn och Göran Harafinne, gubben som på 1600-talet skulle fördriva varg från trakten med besvärjelser.
Alla är välkomna att vara med och prata om det som ligger en varmast om hjärtat, bara det finns en koppling till Djurö. Viltrehabiliteraren Tina Celin har ett återkommande inslag där hon berättar om djur hon tagit hand om.
– Jag berättar om hur jag tar hand om fåglar, rävar, möss bland annat. Sedan hur jag gör när jag släpper ut dem på hösten.
Ett annat återkommande inslag är naturlogen Laila Söderberg som berättar om alternativmedicin och naturläkemedel och Göran Dahlheim som tar upp vetenskapliga betraktelser.
De flesta som spelar in sändningen är även inblandade i Skärgårdsteatern på Djurö. En kombination som av naturliga skäl fått till följd att man numera även spelar in radioteater. Teaterstycket för kvällen är en något moderniserad ”Rödluvan och vargen”.
– Vargen är vegetarian i den här versionen. Jag är själv lite förtjust i historien, jag tycker den är aktuell, att man duger som man är, säger manusförfattaren Leni Thalin.
Jämfört med ursprungsversionen är persongalleriet i den nya varianten betydligt utökat och inkluderar bland annat stubbar och träd.
– Tanken är att många ska kunna vara med, säger Leni Thalin.
Rollen som Rödluvan spelas livligt och entusiastiskt av elvaåriga Nike Orre.
– Jag började med att testa med vanligt teater, då var jag ett träd. Sedan blev det radioteater och det kändes som en nystart, säger Nike Orre som trots en talangfull insats inte tänker sig en karriär inom teatern.
– Jag ska bli författare och innebandyproffs.
Leni Thalin sköter det tekniska kring inspelningarna.
– Vi brukar ha mellan 85 och 130 lyssnare varje månad. Det är inte bara folk från Djurö, vi har även lyssnare från Katrineholm, Dalarna, Resarö och Uppsala.
Varje avsnitt är 53 minuter långt och kommer ut en gång i månaden.
– Vi försöker marknadsföra oss. Vi hoppas att även sommargästerna ska börja lyssna, säger Lena Röstlund-Sjölund, den som står för matrecepten på podden.
Ett litet hinder i marknadsföringen är att målgruppen delvis är av den karaktären att teknik och internet inte är en utvecklad färdighet.
– Dilemmat är att det är en podd. Många lyssnare är äldre och inte bekanta med tekniken. Vi funderar därför på att även spela in avsnitten på CD-skivor.
Oavsett hur det går med marknadsföringen så går det inte att ta miste på entusiasmen bakom programmet.
– Vi har tonvis med idéer. Vi vill berätta om ungdomar här som vill skruva i sina bilar, men som inte har någon plats att hålla till i, vi vill göra båtreportage och läsa egen poesi. Det kommer inte att vara ett problem att fylla 60 minuter, säger Lena Röstlund-Sjölund.
Den som är intresserad av att lyssna på programmen hittar dem här.
