“Exploatering måste ske med eftertanke”

Skärgårdens odyssé bland kärnöarna fortsätter denna vecka med Runmarö, Möja och Sandhamn. Läs även om Gällnö, Ingmarsö, Ramsö och Svartsö här.

Att lösa bostadsfrågan och få fler fastboende är en av de stora utmaningarna för Runmarö – en ö med perfekta pendlingsmöjligheter och i stort sett all basservice på plats. Men byggande enbart för byggandets skull är ingen lösning, tror öborna.

Vinden biter i kinderna och på kajen gnistrar iskristaller i solskenet när jag går ombord m/s Sandhamn i Stavsnäs. Knappt ens tio minuter senare kliver jag iland på Runmarö, en av kärnöarna närmast fastlandet. Vid Styrsviks brygga väntar Lena Bengtsson med flakmoppe och bjuder på skjuts ett par kilometer till hembygdsgården, belägen mitt på ön intill skolan. På vägen passerar vi öns året-runt öppna livsmedelsbutik, återvinningsstationen och krogen Svängen, en samlingspunkt för de bofasta.

Vid hembygdsgården väntar Runmaröborna Barbro Ottosson, Thomas Moberg och Anders Haglund. Vi går in i det ombonade huset och medan vi dricker kaffe berättar de om hur Runmarö, som många andra öar, märkt av pandemin. Vanligtvis bor här drygt 250 personer året runt, men allt fler har nu kunnat jobba från sina fritidshus och då och då pendla in till stan, vilket bara tar någon timme.

– Det märks att det lyser i fler hus. Och handlaren är en bra temperaturmätare, han har ju märkt av hur omsättningen ökat, säger Thomas Moberg, som redan innan pandemin kunde arbeta en hel del på distans med sitt jobb inom IT. Han är bördig från Åre och flyttade hit 2015 utan någon tidigare koppling till skärgården men trivs “som harren i Klarälven”. Nu är han ordförande för öns intresseförening – “utrikesdepartementet” som han kallar det, i motsats till hembygdsföreningen som mest jobbar internt.

Men befolkningstillströmningen har medfört vissa problem.

– Det blir allt fler fordon, både bland oss som bor här men också sommargästerna som kommer ut med sina, säger Thomas Moberg.

– Ja det är cykelkaos nere i Styrsvik. Alla parkerar där hela vintern fastän man bara får stå 24 timmar egentligen. Jag vet inte hur mycket vi tjatat om det, säger Anders Haglund, bofast sedan 1992. 

– Det är lite växtvärk, konstaterar Thomas Moberg.

Ändå finns det bra förutsättningar för ännu fler fastboende på Runmarö, inte minst med tanke på att man numera har fiber i toppklass och de allra flesta grundläggande samhällsfunktioner på plats, samtidigt som allt fler tycks vilja fly storstäderna till förmån för ett lugnare liv.

Men bostadsfrågan är inte enkel. Till skillnad från många andra öar är den största delen av marken privatägd, och kommunen har inte mycket att bygga på.

– Boende är en utmaning. Vi vill inte hamna i Sandhamnssyndromet, där det byggs privata fritidshus åt sommargäster med de priser som är, det blir ett hopplöst insteg, säger Thomas Moberg.

Anders Haglund lägger till att även när det kommer till hyresrätter, gäller det att få rätt hyresgäster:

– Jag ser skräckexempel på hur man kohandlar bort värdefull natur och bygger inom strandskyddet på öar som varit oexploaterade mot att det ska bli hyreshus, men så bor ingen där permanent ändå utan det blir sommargäster som hyr på årsbasis eftersom det är billigare att hyra och låta det stå tomt. Då har man hamnat fel i kommunalt tänk, säger han och fortsätter:

– Det finns inga skäliga argument att bygga för byggandet skull. Det gäller att hitta lösningar där det är för permanentboendets skull, och hittills har jag inte sett någon lösning som verkar fungera. Så länge det inte finns tycker jag inte man ska skynda iväg och vurma för exploatering, för det riskerar att utarma det vi har och ändå inte leda till något annat än fler sommarboende, vilket vi inte behöver.

Bättre än att bygga nytt, tycker han, vore att ta vara på befintliga byggnader på ön.

– Det finns egentligen ingen brist på hus. Men många står öde. De skulle kunna bli bostäder som familjer kan köpa och jobba upp standarden på så långt man har råd.

Samtalet kommer så småningom in på skolan, som varit i hetluften under det senaste året efter nedläggningshotet mot högstadiet.

– Skolan finns ju kvar nu fastän det är en ganska liten bas, och det är vi tacksamma för. Men man skulle kunna satsa mer från kommunen. Det viktigaste för skolan är ju bra lärare. Hur får man ut dem? Det finns förutsättningar för bra kvalitet, det är ju attraktivt med små klasser där man kan ge tid till enskilda elever. Men så länge skolan ligger under en organisation där man försöker pussla ur ett kommunalt perspektiv blir det inte alltid rätt person på rätt plats. Jag tror man måste löpa linan ut och tillhandahålla tjänstebostäder, säger Anders Haglund.

Thomas Moberg tycker att kommunen duckar för en del frågor.

– Många pratar ju om en levande skärgård, men allt är alltid väldigt osäkert. Även om skolan inte är hotad just nu så är det hela tiden frågetecken. Det finns vissa saker som är fundamentala för oss, det är vård, skola och omsorg precis som på fastlandet. Där blir det inte riktigt alltid studs från kommunpolitiker och tjänstemän, säger han.

När det gäller besöksnäring och turistliv upplever Thomas Moberg att Runmarö de senaste åren hållit en låg profil.

– Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet, rätt eller fel. Men om vi lyssnar på till exempel Möja och Nämdö har de en helt annat approach, säger han och fortsätter:

– De andra öarna har nog lite mer tänk och strategier och räcker upp handen kring till exempel biosfärområde och VA-projekt. I forum med aktörer som kommunen, regionen och länsstyrelsen så sitter Runmarö bak i bilen och lyssnar. Vi ska ju driva medlemmarnas intresse men vissa frågor är politiska och det är olika läger. Att Runmarö tagit en defensiv position tycker jag är uppenbart, och i vissa frågor finns nog mer att hämta.

När länsstyrelsens projekt Ö för Ö kom till Runmarö 2017 var uppslutningen och engagemanget stort. Bibliotek, fiskeupplevelser, småbåtshamn, offentliga toaletter och utökade parkeringar var några av projekten som vaskades fram under workshopen.

Hur har det gått med projekten?

– Inget av dem har väl gått hela vägen i mål. Man har väl skyllt lite på pandemin, men det har inte blivit vad vi hoppats på, säger Thomas Moberg.

– Fast vi ska inte förringa att det händer en del. Hembygdsföreningens arbete med informationsskyltar och stigmarkeringar, Fårskalleföreningen som röjer marker, kooperativt drivande av natursvårdsprojekt… Men jag håller med om att vi har en hemläxa att göra. Vi får fiska upp de här projekten och se om de går att damma av, säger Anders Haglund.

Självkritiken till trots finns det mycket som fungerar väldigt bra på Runmarö, tycker de. Läkarmottagning varannan vecka, välfungerade återvinningscentral året runt, kulturverksamhet med byvandringar och teateruppsättningar och seglarskola om somrarna är några av sakerna som det finns stor stolthet kring.

Var är ni om tio år?

– Då har nog ännu fler pensionärer flyttat ut, tror Lena Bengtsson.

– Jag tror vi har äldreboende på ön. En dröm vore att bygga om det förfallna huset nere i Styrsvik till små lägenheter med gemensam matsal och anställa lite personal, säger Barbro Ottosson.

– Ja, det är rimligt att folk ska få bo kvar även när de blivit gamla. Och så skulle det bli fler arbetstillfällen på ön! Det kanske finns ett frö här, säger Anders Haglund, som dock också säger att han inte är så pessimistisk när det gäller den ökande medelåldern framöver:

– Jag tror ändå det kommer flytta ut jämna skvättar av barnfamiljer, kanske de som själva vuxit upp här och nu vill tillbaka.

Det dröms även om självgående, förarlösa fordon som kan knyta ihop de spretiga vägarna mellan öns byar i ett kollektivtransportsystem, vilket inte riktigt gått att lösa med dagens medel.

En mindre passbåt till Stavsnäs som går en gång i timmen hela dagen står också på önskelistan. Men vad gäller vägfärja finns ett grundmurat motstånd bland öborna:

– Det öppnar en annan arena av problematik som man helst slipper, säger Lena Bengtsson.

– Jag tror på en ljus framtid för Runmarö, om vi vill. Det är vi som styr och ställer, säger Thomas Moberg.

Driftiga Möjabor fixar det mesta själva

Entreprenörskapet är starkt på Möja. Här ordnar man med det mesta på egen hand, riktar sig utåt och välkomnar besökare, men skulle önska bättre stöd från kommunen och fler hyresbostäder.

På Wikströms Fisk i Ramsmora förbereder Stina Åbrandt dagens lunch, som serveras varje vardag året runt. Under vintern är hon ensam i restaurangen.

– De flesta av mina kunder kommer från fastlandet, utom de som kommer och äter dagens lunch, de jobbar oftast på ön. Det är lite knapert nu när det är is och vinter, men det kan ju inte ens politikerna göra något åt!

Med restauranger, muséer, vandrarhem och gästhamnar på ön är det många som livnär sig på turismen.

Men under lågsäsong är det krångligt att ta sig till Möja som turist och det finns mer att önska vad gäller trafiken, tycker Stina Åbrandt.

– Man kan åka från Strömkajen men kommer bara tillbaka till Sollenkroka. Dessutom blir det långa resor ut för korta besök. Man hinner bara vara på ön någon timme innan båten går tillbaka på helgen. Det är knöligt, folk har svårt att förstå turlistan och vi får ofta tolka åt våra gäster.

Under Ö för Ö som genomfördes på Möja 2016 drogs ett av skärgårdens största projekt, Seastop, igång av entreprenören Henri Tengvall med syfte att utöka hamnplatserna på Möja. Projektet växte snabbt och omfattar nu 21 hamnar i både Stockholms och Ålands skärgård, med en sammanlagd budget på 40 miljoner kronor. Trots att projektet kantats av en hel del problem gällande tillstånd och bygglov så är det ändå ett av ö-för-ö-projekten som rotts hela vägen i mål.

Stina Åbrandt skulle vilja se mer engagemang från kommunen i flera frågor.

– Värmdö är inte den mest skärgårdsvänliga kommunen. Man känner sig mer som en belastning än som resurs som skärgårdsbo. Skolan ska hela tiden läggas ner eller göras om. Och för bostadsbyggande är det tvärstopp nu. Kommunen har mark men släpper inte till den.

Möjaborna har själva fixat fiberuppkoppling och är även igång med vattenreningsprojekt. Kulturverksamheten är aktiv med bio, marknader och evenemang på dansbanan.

Vad tror du om framtiden?

– Det är orosmoln, det går inte att förneka. Men man får inte ge sig hän till det. Skulle vi få till bostäder så ljusnar det genast på horisonten. Hyresbostäder är A och O. Det finns ett intresse att flytta ut, det vet vi. Kanske inte från flera tusen, men man får skynda långsamt.

Föryngring behövs på Sandhamn

Längst ut i havsbandet ligger skärgårdens mesta turistö, där det går nära tusen sommarbesökare per bofast. Men många yngre bofasta tvingas lämna ön eftersom bostäder är svåråtkomliga och skola saknas.

Cattis Granberg är uppvuxen på Sandhamn. Hon kan se att en förändring skett.

– Kärnfamiljerna som fanns här när jag var liten finns inte kvar längre. Jag har haft tur och fick ärva ett hus. Men andra i min generation har inte haft möjlighet att bo kvar på ön, då deras föräldrar fortfarande är unga och verksamma och bor kvar i sina hus. Det är svårt för oss som bott här i generationer att bo kvar med de enormt höga priserna som är.

Det finns ett 30-tal hyresbostäder ovanför byn, som bland annat fungerar som bostäder till de som arbetar på ön.

– Där har vi haft stor hjälp av kommunen. Men nu har man slagit ihop kön med Stockholms kö, vilket kanske ställer till det för just öborna.

Skolan ligger för närvarande i malpåse. Däremot finns förskola, där en handfull barn går för tillfället. Men eftersom barnen därefter behöver sättas på båten till Runmarö för att gå i skolan, flyttar ofta barnfamiljerna från ön lagom till skolstart.

– Det är väldigt tråkigt, tycker Cattis Granberg.

De som idag flyttar ut till Sandhamn har i regel utflugna barn.

– Det är fel generation för att få en livskraftig befolkning. Vi har en ganska hög medelålder och skulle behöva bli fler yngre.

Båtresan in till replipunkten Stavsnäs tar en timme. Kommunikationerna har blivit bättre jämfört med förr, menar Cattis Granberg.

– Men tittar man på vilka alternativ det finns idag när det gäller båtar så skulle det ju kunna gå lite fortare…

Sammanhållningen på ön bland de bofasta är god och det ordnas alltifrån innebandy och gemensamma promenader till temakvällar med mat, dryck och quiz på någon av öns krogar. 

– Fina vinterdagar brukar ryktet gå att vi samlas på södra sidan och så trillar alla dit och grillar korv och hänger över generationsgränserna.

Att Sandhamn är speciellt jämfört med de andra stora kärnöarna, med sina extrema kontraster mellan sommar och vinter, innebär utmaningar men också möjligheter, tror Cattis Granberg.

– Jag tror på Sandhamn och att det kommer att utvecklas åt rätt håll. Hoppas att det finns intresse att lägga ner mer tid och energi för att det ska ske.

* Exempelvardag lågsäsong till replipunkt

Källa Region Stockholm, siffror från 2020.