KRÖNIKA. Att söka bygglov och strandskyddsdispens är ett äventyr. Särskilt om ansökningarna gäller ett byggprojekt på en skärgårdsö. Regelverket är i grunden det samma men tolkas och tillämpas olika beroende på var i landet man bor. Länsstyrelsen i Stockholm har rykte om sig att höra till de mer rigida uttydarna av Miljöbalkens vindlande paragrafer. Myndigheten överprövar så många av kommunernas strandskydds- och bygglovsärenden att man ständigt ligger efter med arbetet. De fastighetsägare som får sina ärenden nagelfarna måste vänta i upp till ett år innan, det i regel nedslående, beskedet lämnas. Människor som drömt om att få bygga en brygga får avslag eftersom de har bilväg till fastigheten. Eller för att vattnet utanför den planerade bryggan möjligen kan komma att användas av fiskar. Eller av det heliga friluftslivet.
Tillämpningen av regelverket skiljer sig även mellan kommunerna och till och med mellan enskilda tjänstemän. Ibland får man känslan av att det är dagsform och tillfälligheter som avgör utslaget.
Jag känner till ett fall där en fastighetsägare ville bygga en liten bod nära vattnet på sin strandtomt. Det blev tvärnej. Ärendet drevs i flera år och slutade med att boden fick byggas mitt i ett kärr 20 meter från den önskade byggplatsen. Några år senare ville fastighetsägaren bygga ytterligare en bod med samma mått som den första. Vis av erfarenheten ansökte han nu om att få bygga längre från stranden. Det blev avslag. Beslutande myndighet rekommenderade istället att nybygget skulle uppföras –ja, just det, på exakt den plats vid stranden där fastighetsägaren ville bygga sin första bod.
Man kan möjligen tycka att fastighetsägaren drog en vinstlott med bod nummer 2 men det är allvarligt att godtycke och tillfälligheter styr så viktiga delar i människors liv.
Strandskyddsdelegationen konstaterar att strandskyddslagen innehåller en rad problem och att det krävs regeländringar om tokigheterna ska kunna åtgärdas. Delegationen uppmärksammar också fiaskot med LIS-reglerna som infördes 2010. Tanken med dem var ju att det skulle bli enklare att få dispens för åtgärder i landsbygdens strandnära områden. Istället blev det precis tvärtom och därmed är vi tillbaka på ruta 1. I praktiken är det tjänstemännen som bestämmer hur dessa lagar och regler ska uttolkas. Sen kan ju politiken ha vilka intentioner den vill.
Det återstår att se hur regeringen kommer att tackla de frågor som delegationen väckt men det finns tyvärr ingen anledning att vara överdrivet hoppfull. Huvudparten av de nu gällande bestämmelserna har tillkommit under tidigare Socialdemokratiska regeringar. Nu sitter man dessutom med Miljöpartiet i knäet.
En inte allt för vågad gissning är därför att saken kommer att avgöras på tjänstemannanivå även denna gång.
