Fisket hjälpte han till med redan som treåring och vid sju års ålder inackorderades Kurt Eriksson hos en för honom främmande familj.
– Det var inte kul. Jag var ju blyg och van att gå här med morsan och farsan.
I dag sköter Kurt Eriksson i Spjutsund bland annat stadens fiskodling som förser Stockholms Ström och skärgården med havsöring.
Det är inte särskilt många meter det är fråga om men det sund som skiljer Långgarn från Gålö – Spjutsund – har onekligen spelat en viktig roll i Kurt Erikssons liv. För att vintertid kunna ta sig till skolan inackorderades han i veckorna hos jaktvårdaren och hans familj på Gålö.
– Hon var snäll men han var hård, minns han.
En rollfördelning som även gällde hemmavid. Kurt berättar om en söndagskväll när han sju eller åtta år gammal skulle tillbaka till Hasslinge, där jaktvårdaren bodde. Drängen Ragnar gjorde honom sällskap, men Kurt flydde och tog sig på sin spark tillbaka till Spjutsund – bara för att där mötas av en rasande fader, som jagade honom med en knölpåk, innan mamma räddade honom.
– Då var han arg, farsan, minns Kurt som numera kan le åt historien.
Till skillnad från den hetlevrade pappa Ernst var mamma Aina känd för sitt snälla och vänliga sätt – och enligt samstämmiga vittnesmål från Gålö har Kurt ärvt sin mammas sinnelag.
Han föddes 1942, tretton år efter systern Anna-Maria. Hon flyttade dock tidigt hemifrån, så Kurt var för det mesta ganska ensam på ön. Vilket bidrog till att han kände sig blyg inför främmande människor och trivdes betydligt bättre i Spjutsund än i skolan.
När Kurt föddes hade familjen Eriksson, som huvudsakligen försörjde sig på fiske, bott i Spjutsund, som man arrenderade, i fyra år. Och även om man hade drängen Ragnar till sin hjälp så fick Kurt tidigt lära sig att hjälpa till han också.
– Det första man fick göra var att bo korkpåsar, berättar han.
Vilket innebar att man fyllde nätpåsar med pilsnerkorkar, som vid denna tid var gjorda av just kork. Påsarna tjänstgjorde som flöten till strömmingsskötarna.
Under några intensiva vårveckor drog man not, och då var det mycket att göra.
– Vi kunde få mellan ett och två ton om dagen.
Strömmingarna skulle sen sorteras i olika storlekar, ett arbete som kunde ta hela natten. Tidigt på morgonen hämtades fångsten på Gålö, av en lastbil.
Inte minst under kriget gav strömmingen bra förtjänst och förutom leveranserna till Stockholm sålde mamma Aina under många år både strömming och annan fisk vid torget i Årsta Havsbad. Och Ernst levererade dagligen strömming till den då topphemliga sälstationen på Gålö, där försvaret tränade sälar som skulle leta efter främmande ubåtar.
– Det kunde vara ett jäkla jobb att få ihop, ibland fick han köpa upp strömming av andra.
En höstvecka 1955, när Kurt var fjorton, fick Spjutsund besök av en avlägset bekant till Ernst. Erik, som han hette, gillade att fiska, och hade sin trettonåriga dotter Anita med sig. Besöken blev en årlig tradition och 1963 förlovade sig Kurt och Anita. Tre år senare gifte de sig.
Ombedd att säga något om vad som utmärker Kurt, svarar Anita snabbt:
– Hans praktiska kunskaper, han är så duktig och kan så mycket som man inte riktigt kan sätta ord på, kluriga grejer.
Anita har hela sitt liv arbetat inom Stockholms stad, bland annat som sekreterare åt ”John-Olle” Persson och Mats Hulth, som under 1970- och 80-talen regerade i stadshuset. Vilket imponerade på pappa Ernst.
– Stans gubbar var han livrädd för, säger Kurt.
1948 hade Stockholms stad köpt nästan hela Gålö, inklusive Spjutsund, och vart femte år var det dags att förhandla om arrendet.
När skolgången äntligen var avklarad arbetade Kurt periodvis i skogen, och började snart med timmerbogsering åt skogsbolaget Tunaberg. Från början tillsammans med pappa Ernst, som dock inte var så förtjust i denna syssla. Vid 17 års ålder tog därför Kurt över befälet på den före detta laxkutter man använde för ändamålet. Drängen Ragnar var jungman.
Arbetet gick ut på att få timret från hyggen ute på öarna i sjön och bunta ihop det. Sen tog en bogserare över och körde det till Tunaberg utanför Nyköping.
– Ett spett och en rullhake, det var de verktyg vi hade.
Så småningom övertogs timmertransporterna i skärgården av en bilfärja och Kurt började i stället köra sopor åt kommunen. Fortfarande med laxkuttern vars tändkulemotor på 25 hästkrafter dunkade dagarna i ända. Och på somrarna var det långa dagar.
– Man gick nästan ner och stängde av motorn två gånger för det sjöng så i huvudet. Vi hämtade på 840 ställen i veckan. Man startade sex på morgonen och var tillbaka vid elva–tolv på kvällen.
Långa dagar utan matraster och en kost som huvudsakligen bestod av kaffe och mackor ledde dock till magsår.
– Man tror att man klarar det men det går inte att hålla på så där.
När Anita sedermera födde parets två söner var det Kurt som i många år stannade hemma och tog hand om dem.
– Anita hade ju ett bra och säkert jobb.
Sönerna är uppväxta i Jordbro, där familjen har en lägenhet, men snart sagt all ledig tid har man spenderat i Spjutsund, där Kurt numera odlar fisk. En stor del av de öringar som Stockholms stad sätter ut i Strömmen och på olika platser i skärgården odlas här. I en stor kasse går just nu 150 000 öringungar som ska sättas ut i vår. Förutom att han ansvarar för tillsyn och ser till att fodermaskinen alltid är påfylld så fångar han även den avelsfisk man tar rom och mjölke ifrån. Numera med hjälp av en så kallad pushup-fälla, eftersom sälen mer eller mindre omöjliggör fiske med nät. Kurt berättar att det kan vara rena dragkampen mellan honom och sälen: han vittjar näten från ena änden och sälen från den andra. Och en hungrig säl som fått vittring på fisk kan vara stark, intygar han, det gäller att inte linda nätet runt fingrarna.
– Det var nära att jag fick dem avkapade en gång.
En annan gång som det höll på att gå illa var vintern 2010 då Kurt gick igenom isen med sin skoter. Trots att han hade kontrollerat isen på de ställen där den ibland kan vara dålig, gick han igenom där den normalt är säker; troligen resultatet av att försvaret varit ute och kört med sin stora svävare. Kurt lyckades ta sig upp, men kom då på att han saknade sin skinnmössa, som låg kvar i vaken.
– Man får tydligen en knäpp i såna där lägen, säger Kurt som förstås inser hur irrationellt han betedde sig.
När han ålade sig ut för att hämta mössan gick han igenom igen. Och den här gången var det inte lika enkelt att komma upp.
– Den där känslan när man känner att ”jag orkar inte”… Och man vet att man är ensam.
Till sist fick Kurt emellertid upp en fot på isen, kravlade sig upp och tog sig hem.
– Där hade man änglavakt, konstaterar han.
Skotern fick han inte upp förrän senare på våren, men då hade den ärgat sönder och gick inte att rädda.
– Det går fort, det var som mjöl.
Om Spjutsund på sikt kan förbli i familjens vårdnad är osäkert. Numera är det Skärgårdsstiftelsen som äger fastigheten och enligt deras policy kan inte hyreskontrakt ärvas från föräldrar till barn. Även om de delvis är uppväxta på ön och gärna vill ta över. På frågan om detta är något han oroar sig för, konstaterar Kurt på sitt stilla vis:
– Man kan inte göra nåt åt det.
