KRÖNIKA. Våren är här, och ett av de tydligaste tecknen på det är den kakafoni av fågelkvitter som ökat i takt med värmen, ljuset och de gröna knopparna på träden. Uppskattningsvis 90 procent av Sveriges fåglar, cirka 450 miljoner, tillbringar varje år vintern på varmare breddgrader. Nu i dagarna återvänder exempelvis silvertärnan, som med sitt flyttbeteende fram och tillbaka till Södra ishavet tillryggalägger 20 000 kilometer enkel väg och därmed är den organism som får uppleva flest soltimmar per år.
Just migration har varit ett tema i veckan på flera sätt. Längre fram i tidningen kan ni läsa om den enkätundersökning som genomförts inom ramen för Nordiska skärgårdssamarbetet under våren, som studerat varför människor flyttar till och från skärgården. Många slutsatser var inte oväntade. Att närheten till lugnet och naturen skulle vara det främsta motivet till att slå ner sina bopålar på en ö, eller att avståndet till stan skulle vara skäl nog att flytta tillbaka in till fastlandet, förvånar nog inte någon. Inte heller att saker som service- och kulturutbud hamnar långt ner på listan över vad såväl in- som utflyttade tycker saknas i skärgården.
I och med värmens annalkande kommer även öarnas befolkning förändras drastiskt då de säsongsboende liksom flyttfåglarna söker sig tillbaka till sina sommarbon.
Men en ny art skärgårdsbor har också vuxit fram på senare tid – de så kallade “deltidsboende”. De suddar ut gränsen mellan bofasta och sommargäster. De deltidsboende stretchar ut säsongen från tidig vår till sen höst, eller kommer ut en sväng här och där mitt på vintern för att njuta av stillheten. De är långt ifrån turister. De är engagerade i sin ö och bidrar till att upprätthålla underlag för butiker, färjeturer och servicenäringar året runt. De senaste åren har tekniken och många arbetsformer gjort det möjligt att arbeta på distans, vilket nästan en tredjedel av de bofasta i skärgården idag gör enligt enkätundersökningen.
En farhåga är dock att kommunerna inte insett det fulla värdet av denna nya grupp. Är man inte skriven på sin ö saknas man i statistiken och är inte någon regelrätt skattebetalande kommuninvånare. De är ofta äldre, med utflugna barn och löser kanske inte problemet med en åldrande och minskande fast ö-befolkning. Men att satsa lite extra på dessa skulle säkerligen stärka upp skärgården ytterligare, och ge bättre förståelse för vilka insatser som skulle kunna göra den än mer livskraftig.