KRÖNIKA. Nu är det 2020, kära läsare! Jag hoppas att ledighet, god mat och umgänge med nära och kära har gjort er gott och att året börjat på bästa tänkbara sätt.
Min egen personliga nyårstradition har sedan nästan tio år tillbaka bestått i att göra en gedigen reflektion över det gångna året och en utblick framåt över det kommande. Inte så mycket löften och inte så mycket mål, snarare fokus på insikter, riktning och vilja.
Nu är det inte bara ett nytt år vi går in i, utan ett helt färskt decennium. Därför har årets tillbakablick även kikat på de senaste tio åren. Det sägs ju, att vi människor har en tendens att överskatta vad som kan åstadkommas och förändras på ett års tid, men gravt underskatta vad som kan hända på tio. Och eftersom utveckling generellt inte är linjär utan snarare exponentiell, så förändras saker i allt snabbare takt.
När det gäller skärgårdsfrågor är det lätt att ständigt falla in i känslan av att inget förändras och att utmaningarna som öborna brottas med är evigt aktuella. Det är ett mantra som upprepas inte minst i denna tidning, kanske lite för ofta. För nog sker förändringar. Den tekniska utvecklingen har underlättat för såväl distansarbete som nya lösningar för matvarubutiker och fjärrundervisning. Innovationskraft och entreprenörsdriv hos skärgårdsborna har gett allt ifrån upprustade hamnar till nya krogar och besöksmål. Tack vare utbyggda reningsverk har utsläpp av näringsämnen minskat vilket bidragit rejält till friskare kustvatten.
En riktigt tråkig utveckling har dock skett för delar av skärgårdens djurliv under det senaste decenniet. Mitt allra första reportagejobb för tidningen var ute på Lygna hos Magdalena Rinaldo och Sten Söderlund för tre år sedan. Det var ett möte som fastnade i mig. De har hållit liv i en ejderboinventering som pågått i över 130 år. I den senaste räkningen, som genomfördes 2019, hittades endast fyra bon där det tidigare funnits uppåt tusentalet. Även torsken är i ett kritiskt läge och allt mer pekar på att bristen på tiamin, vilket orsakas av svält, är förödande för båda dessa arter.
Jag är inte pessimistiskt lagd och vill tro och hoppas att det finns både vilja och förmåga att vända denna dystra trend. Men för mig står det klart att kommande årtiondes största utmaning, inte bara i skärgården eller i Sverige utan i världen, handlar om överlevnad. För oss som människor, men även för den mångfald av arter som har lika stor rätt som vi att finnas på denna planet.
I veckans nummer tar vi även en titt framåt i kristallkulan. Vilka satsningar är på gång i skärgården? Vad har vi att vänta för bostadsbyggandet, kollektivtrafiken och öskolorna under 2020? Det ska bli ett spännande uppslag att plocka fram om ett år och se hur det gått. Förhoppningsvis kan vi lägga ytterligare några framsteg till listan för detta nya decennium.
