Kärnöar är större öar utan fast förbindelse till fastlandet som bedöms ha goda förutsättningar för samhällsservice och infrastruktur. De ska även kunna fungera som servicepunkter för omgivande öar, turism och friluftsliv. Kärnöarna har bastrafik året runt och enligt regionens vision ska bebyggelse liksom verksamheter koncentreras dit.
Kärnöarna ska ha ett varierat utbud av service och dit ska förskolor, skolor och skolskjutsar lokaliseras. Det anses också viktigt att möjliggöra hyresrätter, trygghetsboenden och äldreboenden på kärnöarna. Hur har det gått med visionerna och vad har egentligen hänt med alla de projekt som startats på kärnöarna? Vad saknar ännu på dessa platser och vad tror dess befolkning om framtiden? I Skärgårdens nya serie söker vi svar på frågorna.
Först ut i vår odyssé bland kärnöarna är Svartsö, Ingmarsö, Ramsö och Gällnö. Enligt Region Stockholm är Gällnö en kärnö men Värmdö kommun definierar den inte längre som det.
Gösta Sundström och beaglen Roja står en bit uppe i backen. Han småpratar med Sven Lindholm och Tom Thureborg. Alla tre är runt 70 år och uppvuxna på Gällnö. Göstas fru Birgit Sundström kom med Waxholmsbåten från Boda och Åsa Norrman från Karklö ansluter med ett par kryckor som hon ska lämna tillbaka. Solen värmer lite men vinden är kall. Vi går in i huset där Gösta och Birgit bor, ett galtskutt från bryggan och ett galtskutt till från huset där Gösta och hans syskon växte upp. Vi sätter oss runt köksbordet. Utsikten över den soldränkta sluttningen ner mot båthuset, bryggan och vattnet är vid. Frågan om Gällnö är en kärnö eller ej kommer upp.
– Regionen verkar fortfarande betrakta oss som kärnö men kommunen tycker inte att vi är det längre, säger Tom Thureborg, som bor uppe vi Gällnöby.
Så här säger Värmdö kommun om saken: Gällnö är inte en kommunal kärnö. Den är inte utpekad som kärnö i pågående översiktsplanarbete och var inte heller utpekad som kärnö i översiktsplan 2012-2030. Detta då Värmdö kommun har fler kriterier än kollektivtrafik när vi pekar ut våra kärnöar. De fem kärnöar som pekas ut i översiktsplanen, Svartsö, Möja, Sandön, Runmarö och Nämdö, har alla ett utbud av samhällsservice och infrastruktur tillräcklig för att utgöra basen i en levande skärgård.
Gällnöborna runt bordet verkar inte särskilt brydda. De enas om att de är runt 25 permanentboende och att det finns 150 fastigheter på ön. På sommaren håller affären, baren och vandrarhemmet öppet och då är besökstrycket betydligt större. Mat beställer de fastboende från Coop på Möja och den körs ut en gång i veckan med Waxholmsbåten.
Skolan där vandrarhemmet nu huserar stängde för länge sedan. Tidigare kunde den gamla skolan användas till fester och som samlingslokal men nu har Gällnöborna inte längre tillgång till lokalen, trots att det var Göstas släkt som en gång skänkte marken till skolan. Bredband blev det inte heller någonting av med eftersom kommunen inte ville gå i borgen för lånet.
– Det är nog ingen större skillnad att Värmdö inte ser oss som kärnö. Det enda som skulle oroa oss skulle ju vara att man drog ner på bastrafiken. För det är ju verkligen någonting som har förbättrats, säger Tom.
De andra håller med. Det är ungefär tre anslutningar in och ut till Boda på helgerna och fem, sex under vardagarna. Turen till Boda tar bara tio minuter.
– Det är en barnfamilj som flyttade ut hit för ett par år sedan men deras barn går i skola på fastlandet. När våra barn var små var det 12 barn som stod på bryggan på morgonen och väntade på skolskjuts till skolan på Svartsö, säger Birgit.
På frågan om vad som har blivit bättre sedan Gällnö blev kärnö är alla eniga om att båttrafiken till och från replipunkten Boda brygga har blivit mycket bättre och efter en lång betänketid kommer Birgit på att de fick vatten och WC till huset där en av sönerna bor för några år sedan.
Sven Lindholm har under många år jobbat som tillsynsman på Gällnö för Skärgårdsstiftelsen som förvaltar naturreservatet på ön. På deras webbplats står han fortfarande kvar som tillsynsman men han gick i pension i höstas och har inte fått besked om någon avlösare. Nyss härjade stormen Malik och ett och annat träd har fallit men vem som tar hand om det vet ingen. Tältplats och naturreservat är mycket välbesökta på sommaren. På norra delen av ön arrenderar Näsbyvikens båtklubb sedan 50-talet och har bryggor klubbhus, två bastur och ett nybyggt ungdomens hus. Det är välbesökt sommartid. Liksom de flesta andra skärgårdsöar utan landförbindelse är skillnaden mellan sommar- och vintersäsong stora.
– Det skulle vara intressant att se hur det skulle bli om vandrarhemmet, krogen och affären hade öppet året om, säger Åsa.
– Vi har 25 000 landstigningar om året, 100 personer per båttur sommartid, säger Gösta.
På grund av svårigheter att hitta en bostad skulle det vara svårt att flytta till Gällnö. Att hitta en ersättare med bostad på ön för Gösta som håller på att trappa ner sin verksamhet som bonde eller för Sven som ju redan har gått i pension finns små möjligheter. Den barnfamilj som flyttade hit för ett par år sedan kunde bygga sitt hus på en tomt som tillhörde mammans familj.
– Hon är uppvuxen på ön och hennes pappa hade en tomt som de kunde bygga på. Men det senaste huset som såldes på Gällnö gick för 20 miljoner kronor och det var ett fritidsboende, säger Birgit.
Samma bostadsproblem finns på Svartsö. Det finns möjligheter att försörja sig på ön men det är svårt att hitta ett boende trots att Värmdö kommun äger mark på ön. På Ramsö är alla tomter bebyggda. På Ingmarsö är situationen bättre. Där försökte man få hjälp av Österåkers kommun med bostäder men ingmarsöborna lyckades lösa det med egna insatser och fraktade ett radhus från Ockelbo till ön.
Gästerna bryter upp och går hem till sitt. Birgit och Gösta blir kvar i köket och sonen Andreas, som bor i Nacka men är på besök slår sig ner vid köksbordet. Andreas har varit till sjöss men pandemin gjorde att han sökte och kom in på lotsutbildningen. Även Birgit och Gösta var till sjöss. Det var så de träffades. Sen jobbade Gösta vecka/ vecka på Waxholmsbolaget och det gick ju att kombinera med att ta hand om djur och mark på Gällnö.
– Men jag hade inte flyttat hit om inte Göstas syskon med familjer hade bott här, säger Birgit.
Hon hade under en period hand om affären och har även jobbat som dagmamma på ön. Det var Göstas pappa och tidigare hans farmor och hennes syster som drev bondgården. Sen tog Göstas äldre bröder över. Nu är det mest Gösta som har hand om korna, kvigorna, stutarna och tjurarna. Han har börjat trappa ner, i år är det bara åtta kor som ska kalva. Tidigare föddes 24 kalvar per säsong. Vi går ut i ladugården. En stor svart ko ligger ner i halmen.
– Om fjorton dagar är det nog dags för hennes del, säger Gösta.
Det är lugnt och fridfullt inne i ladugården.
De hornförsedda korna vänder sig om mot Gösta och vill gärna bli klappade och kliade av honom, de är orädda trots att de är köttkor. De flesta är av rasen Herford och den svarta som snart ska kalva är en blandning mellan Angus och Simmental. Gösta mockar lite, pratar och klappar dem. De flesta nötkreatur nu förtiden är kulliga, det vill säga, saknar horn till skillnad från Göstas:
– När de ska fångas in är det enklare när man kan lägga tåget om hornen först och sen sätta på grimman, förklarar Gösta.
En hel del av boskapen fraktas med båt, bland annat till Karklö där det några av dem går på sommarbete. I rummet bredvid korna står några årsgamla djur som Gösta har tagit in för att de ska bli lite tamare. De följer oss uppmärksamt med blicken. Gösta pratar lugnt med dem och det märks att han tycker om sina djur och de om honom. Vi går ut i hagen till vänster om ladan. Vägen är blöt och lerig med is i hjulspåren. Korna, stutarna och tjuren Morgan, som står lite för sig själv vänder sig mot Gösta. Eftermiddagssolen skiner på träden i sluttningen och Gösta går fram och pratar lugnande med Morgan och kliar honom mellan hornen.
– Man får aldrig backa för en tjur, för han får aldrig förstå att han är starkare än vad jag är, säger Gösta.
Förut fanns även tjuren Johansson på gården. Förr slaktades djuren på gården men nu körs de till slakteriet i Tavastboda på Värmdö. Transporter till och från fastlandet är en av de största utgifterna på gården, runt 30 000 kronor om året går de på.
– Jag tänkte skölja av stövlarna nere vid stranden, säger han.
Vi går förbi den gamla klinkbyggda kofärjan som har blivit stående på land sen många år. Spanten kommer från ekar som vuxit på Gällnö. Det var hans pappa som byggde färjan. Gösta går ner till stranden. Skymningen lägger sig och det är en aning vår i luften.
Lediga bostäder på Ingmarsö
Det är inte helt omöjligt att hitta ett boende på Ingmarsö. Öborna har gått samman och fraktat dit ett radhus från Ockelbo, som skulle bli hyres-rätter men i slutänden verkar de ha blivit bostadsrätter.
– Perfekt för dem som vill prova på att bo här, säger Peter Ljungberg, som är uppvuxen på ön.
Tillsammans med sin fru, Lotta, driver och arbetar han med familjeföretaget Weta-plast. Det startades av hans pappa och sysselsätter fem personer. Medan vi pratar arbetar Peter med en maskin som håller takten. För tillfället tillverkar han delar till de maskiner som kontrollerar passen. Företaget har två fabrikslokaler på ön och har varit i gång i 45 år. Just nu annonserar han efter en efterträdare som han kan lära upp. Det finns till och med en bostad att hyra.
– Det viktiga är att verksamheten stannar kvar på ön, säger han.
– Det finns 17 ungar på ön och det måste ju vara helt perfekt att växa upp här.
Skolan finns på grannön Svartsö men förskolan ligger på Ingmarsö. Mataffär, brand-station, bibliotek, bageri, krog, mack, systembolag och apotek finns på ön.
Samarbete kring festligheter
Konstnären Åsa Wärn Björling flyttade ut till Ramsö med sin familj, man och två söner lite pö om pö. Huset köpte de som fritidshus i slutet av 90-talet.
– När skolorna började tyckte sönerna att det skulle vara roligare att stanna kvar på ön, säger Åsa.
Den yngsta sonen är 11 år och den äldre är i gymnasieåldern.
Den yngsta sonen pendlar till skolan i Täby. Resan tar en timme och en kvart ena vägen och det funkar bra. Åsa har ateljé i på Rindö tillsammans med sin man och har den senaste tiden jobbat i ett projekt med skolan.
Fastighetsägarföreningen håller i en hel del sociala evenemang, som midsommar, pubar, boule och ”Eld över hav och land”. Tillsammans har tomtägarna samlat ihop pengar för att köpa loss en bit gemensam mark.
På ön finns även missbrukarvårdande Kustbohemmet som tidigare drevs i Länkarnas regi men som nu är privat.
Ett arboretum och Karolinergården från mitten av 1600-talet hör till öns sevärdheter.
Aktivt näringsliv men bostadsbrist
Cilla Heurlin gör korv medan vi pratar. De är tre kvinnor som driver storköket med fem året runt anställda. Några kor köptes in i somras för att hålla landskapet öppet.
De fyra grisarna som de hade slaktades till jul och det är det sista av grisarna Cilla gör korv av nu. Storköket gör luncher till Convini automaterna men de har även cateringverksamhet och så hittar de på tillställningar på Bistro sågen. Förra lördagen var det midvinterblot med musik, vikingar och mjöd. Ingen offrades.
– Här är väldigt levande. Det finns många hantverkare på ön och byggare och grävare och unga entreprenörer, säger hon.
Dessutom har en hel del fritidsboende pensionärer flyttat ut permanent i samband med pandemin och det verkar som att många stannar kvar.
Det enda kruxet är att det är svårt att hitta boende på ön.
– Kommunen har mark på ön och vi skulle gärna vilja att det byggdes hyresrätter men ingenting händer. Det enda tydliga med att vara kärnö, som vi har märkt av är att båtturerna är tätare än tidigare och det är ju bra, säger Cilla Heurlin.
