KRÖNIKA. Skärgården, i likhet med många andra platser med storslagen natur, är naturligtvis ett oerhört tacksamt och populärt motiv att försöka fånga på bild. Genom historien har klippor, båtar, glittrande hav, fyrar i motljus och horisonter förevigats i olja, akvarell, på vävda bonader, i etsningar och på snidade ejdrar, bland mycket annat.
En vacker kulturskatt såklart, väl värd att bevara. Men börjar det inte, handen på hjärtat, kännas lite gjort nu? Bruno Liljefors och Roland Svensson får ursäkta. Men jag börjar känna mig mätt på dessa rosenskimrande gestaltningar som aldrig skaver någonstans.
Går man till modernare bildtolkningar av skärgården är variationen inte speciellt mycket större. Hashtaggen #skärgården på instagram har i detta nu i runda slängar 123 000 inlägg. En snabbscrollning genom flödet visar att det är idylliska sommarbilder med solnedgångar, röda stugor och blå himlar som är i förkrossande överrepresentation. Och ja, jag har nog själv gjort mig skyldig till ett antal sådana om jag ska vara ärlig. Det är ju svårt att låta bli.
Men när kameran numera finns i var mans ficka, alla egentligen är någon sorts samtidskonstnärer och sociala medier gjort det så lätt för oss att nå ut, förvånas jag lite över att bilden av skärgården ännu är så onyanserad. Visst måste det väl finnas andra perspektiv? Som utmanar, provocerar och bråkar. Som ser världen från ett annat håll, där det inte behöver vara så jämrans soligt och gulligt och glatt hela tiden.
Därför gör Peter Forslunds drönarbilder mig lite lycklig. Äntligen nya vinklar, former och motiv som får mig att undra. Vissa som ger mig panik. Väcker svindel och nyfikenhet. Kittlar mig i magen och gör mig melankolisk på en och samma gång. Gör mig förundrad över att allt det där fanns precis här hela tiden, jag såg det bara inte så.
Jag skulle gärna vilja se ännu fler utmana den gängse bilden av vår övärld. Det är lätt att bli hemmablind när man konstant omger sig av samma visuella intryck av sin närmiljö. Jag vet att somliga fnyser åt de som envisas med att dokumentera sin tillvaro i minsta detalj och sprida till allt och alla. Som menar att selfiekulturen är höjden av narcissism och att man missar naturupplevelsen med näsan konstant begravd i en skärm. Men det kan också fungera precis tvärtom. Nya perspektiv kan väcka en ny upptäckarlust och inspirera fler till att ta sig ut och faktiskt uppleva.
