Det finns samband mellan utbredningen av giftiga alger under våren, och ejderns häckningsframgång. Det hävdar en professor vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Men det finns fler orsaker till ejderns nedgång i Östersjön, bland annat har havsörnens påverkan blivit betydande.
I aprilnumret av vetenskapsmagasinet Journal of sea research drar professor Kjell Larsson vid Linnéuniversitetet paralleller mellan utbredningen av giftiga alger under våren, och ejderns nedgång.
Tidigare har tiaminbristen angetts som delorsak till nedgången. Något som Kjell Larsson inte helt avvisar som del av problemet. Däremot visade det sig att häckningsframgången hos ejdern såg olika ut i olika delar av Östersjön:
– Samma år kunde det gå jättebra för ejdern vid Gotland, samtidigt som det gick väldigt dåligt i Finland och i Västerviks skärgård, säger Kjell Larsson.
Så faktorn fanns på en geografisk mellannivå:
– Där kommer man in på födotillgång och kvalitet på födan, fortsätter han.
Eftersom ejdern i princip helt livnär sig på blåmusslor gick luppen dit. Musslan är vanlig i hela Östersjön på hårda bottnar, så någon brist på musslor hittades inte. Däremot visade sig innehållet i musslorna vara mycket ojämnt, så frågan var varför musslans mjukdelsinnehåll skiljer sig:
– En ejderhona måste äta cirka två kilo musslor per dag, men bara 15 procent av musslan innehåller näring. Minskar mjukdelsinnnehållet med 50 procent en viss vår så skulle den behöva äta fyra kilo musslor per dag. Något som ejdern inte hinner, och matsmältningssystemet skulle inte klara av det. Då svälter den, säger han.
Musslorna får näring från växtplankton, där kiselalgen, som kommer under april-maj, ger musslan ökad vikt. Det gynnar ejderhonan som i slutet av april måste vara i god kondition då äggläggningen sker, eftersom hon inte äter från det fram till kläckning.
Kjell Larsson konstaterar att det under våren 2008 kom in en annan planktonart, häftalgen, som blev mycket vanlig och utgjorde 80 procent av alla alger, i södra och mellersta Östersjön. Till skillnad från kiselalgen är häftalgen antingen giftig vissa år, eller betydligt sämre näringsmässigt.
– Det fanns en väldigt stark koppling mellan där algen var vanlig och där ejdern la av med att häcka. Antingen la ejderhonorna inte ägg alls, eller så la de ägg men avbröt ruvningen.
På Gotland sjönk siffran från 7 000 häckningar till 1 500 det året. Medan det nästa år ökade igen, eftersom honorna inte dör, utan bara avbryter häckningen för att själva överleva. Likadant var det vid Blekinge och Bornholm.
– Därifrån kom mängder av rapporter om utmärglade honor, medan effekt inte fanns i Finland och Estland. Men det året hade de länderna heller ingen blomning av häftalgen, fortsätter Kjell Larsson.
Häftalgen kan dock inte vara huvudorsaken till ejderns nedgång. Helt enkelt eftersom den förekommer så sällan i Östersjön.
– Men det min forskning har visat är att häckningsframgången är beroende av sammansättningen hos växtplankton.
Dessvärre har de ”goda” kiselalgerna minskat, medan andra typer av alger ökat, sett ur en 20-årsperiod:
– Det som styr basen i näringsväven kan via musslorna slå på fåglar som ejdern. Visst är det lätt att tänka att miljögifter och jakt är bovar, men man måste även fundera underifrån, vad som påverkar kvaliteten på maten, säger Kjell Larsson och fortsätter:
– Det är naturligt att sammansättningen av växtplankton varierar från år till år. Varför det blir ett utbrott av en sån här alg är svårt att säga. Koppling finns till höjda temperaturer i vattnet, och relationen i halterna av kväve och fosfor. Det finns forskning, men inga klara svar.
Kjell Larsson poängterar att det inte bara finns en orsak till ejderns minskning, ytterligare pusselbitar är:
– Ejdern ökade från 1950-talet till början av 1990-talet, samma period då övergödningen i Östersjön ökade, vilket gynnade blåmusslan. Samma period hade miljögifter slagit ut havsörnen, vilket gav ejdern fri utveckling i ytterskärgården.
I dag är det annat. Havsörnen är vanlig, och har drivit in ejdern i mellanskärgården, där dess häckningsplatser samtidigt hotas av räv från landsidan. I Finland har detta förhållande studerats, och dödligheten av vuxna ruvande honor har ökat betydligt.
– När rovdjur tar vuxna honor på bon ger det väldigt stor effekt på beståndet, jämfört med när trutar plockar ungar, säger Kjell Larsson.
