En ny studie gjord i Nämdöskärgården visar att vanligt förekommande fintrådiga rödalger är riktiga miljöbovar. Något som kan bidra till ejderdöden.
Fokus för forskningsstudien, som har pågått i Nämdöskärgården mellan 2010-2015, är de så kallade bromerade föreningarna. Ämnen som dels kommer från industrin och dels finns naturligt i miljön.
Halterna har tidigare konstaterats öka i vattenmiljön vid tättbefolkade områden. Men de följer inte alltid det mönstret.
– Det fanns en årstidsvariation som verkade nå högst sommartid, då man har hittat höga halter av bromerade föreningar i alger, säger Elin Dahlgren, projektledare och ekolog vid Naturvårdsverket.
Tillsammans med Henrik Dahlgren, marinbiolog vid Naturhistoriska riksmuseet, samlades rödalger in och odlades:
– Gifthalterna slog i taket. Bara av att reta algerna lite så producerades höga halter av bromerade föreningar, som ett svar på något, förklarar Elin.
Tesen blev att växten utsatts för någon form av stress, som ändrad salthalt, stark solinstrålning eller bete.
Därefter flyttades studien ut i naturen. Henrik Dahlgren, med rötter på Nämdö, samlade veckovis under somrarna in den fintrådiga rödalgen. Och mycket riktigt:
– I månadsskiftet juli/augusti exploderade halterna av bromerade föreningar, säger Elin.
Det verkade alltså handla om miljöbetingad stress. Rubbas levnadsvillkoren för algen samlas starkt skadliga ämnen i cellerna. Växten försvarar sig genom att bromerade föreningar produceras i den. Varvid de skadliga ämnena neutraliseras.
Frågan som forskarlaget då tvingades ställa sig var: Vad händer med närmiljön när algen fäller ut bromföreningen? Och här kom överraskningen.
Det är känt sedan tidigare att de bromerade föreningarna består av två olika varianter, en mindre giftig som förs uppåt i näringskedjan, och en betydligt giftigare som inte rör sig uppåt i näringskedjan. Vilket har fått forskare att utgå från att den naturliga bromproduktionen inte är skadlig.
Men då forskarlaget studerade näringskedjan, från kräftdjur upp till abborre, kom ett oväntat resultat:
– I och med steget från alg till abborre så omvandlades den mindre giftiga föreningen kemiskt till den mycket giftiga, och hamnade i abborren, säger Elin.
Giftet fanns i oväntat höga halter i abborrens muskelfiléer.
– Personligen ville jag inte äta abborre när jag var gravid i somras, även om stöd för kostrekommendationer saknas, säger Elin.
Resultaten kan vara belägg för det som skärgårdsbor misstänkt vara orsaken till ejderdöden. Nämligen att ejderhonorna är så svältfödda att de tvingas lämna sina bon, och att näringsbristen beror på att deras huvudsakliga föda, blåmusslan numera är så magra:
– Befintliga studier visar nämligen att den giftiga föreningen går in och stör cellernas produktion av energi, vilket leder till avmagring, säger Elin.
En av forskarna i laget, Lillemor Asplund vid Stockholms universitet, har nu fått pengar för att studera hälsoeffekterna på Östersjöns djurliv.
– Flera olika teser finns om ejderdöden, som tiaminbrist. Men höga halter av bromerade föreningar skulle kunna påverka ejdern, direkt eller indirekt, så att den får svårt att bygga upp energireserverna, något som sannolikt förstärks av tiaminbrist, säger Elin.
Även om bromerade föreningar är naturliga, visar mätningar i strömming sedan 1980-talet en stor ökning:
– Övergödningsproblematiken gynnar förekomsten av fintrådiga alger och bidrar troligen även till en mer stressad livsmiljö. Tillsammans resulterar det i fler och mer stressade alger som producerar högre halter av bromerade föreningar i dag, säger Elin.
FAKTA
Forskarlaget består av forskare från Stockholms universitet, Naturhistoriska riksmuseet och Södertörns högskola.
