Håven hissad för sista gången

Efter 70 år som håvfiskare i Strömmen har Stor-Olle Högberg för sista gången rensat nätet. En gång i tiden fanns flera hundra håvfiskare i centrala Stockholm, nu återstår endast tre.

1947 klev Stor-Olle Högberg för första gången ner i en av håvbåtarna i Stockholms ström. Han var då en 14 år gammal yngling med ett stort fiskeintresse som plötsligt fått chansen att hjälpa en av gubbarna med fisket. Uppväxt på Södermalm hade han många gånger stått på land och sett hur fiskarena håvat in fisk.

– Jag är tokig i fiske. Jag har fiskat hela mitt liv, säger Olle Högberg.

När båtägaren fem år senare gick genom isen och omkom tog Stor-Olle över båten. På den tiden fanns ett 40-tal håvfiskare i centrala Stockholm, betydligt färre än kring sekelskiftet. 1918 fanns exempelvis 148 registrerade håvbåtar i Strömmen. Håvfisket har bedrivits sedan 1700-talet och Strömmen har alltid varit en populär plats att fiska i, eftersom vandringsfisken simmade mot det strömmande vattnet upp mot Mälaren för att leka. I börjande stod folk tätt packade med håvar längs kajerna, men när det blev trångt började man håva fisk från båtar.

– Fisken vi fick sålde vi på kajerna, eller till saluhallarna. Vi kunde få 100 braxen i håven. Jag cyklade runt med säckar med braxen som jag sålde till judarna. De har en rätt som heter gefilte fish, fylld fisk, där man använder karpfisk, berättar Stor-Olle.

Även nors var en populär fisk.

– Man kunde känna på lukten var den fanns, den luktar gurka. Nors fångade vi på våren och sålde till Operakällaren. Tore Wretman brukade ha norsfest, men när Werner Vögeli tog över så var det slut med det. Han gillade inte lukten.

Stor-Olle berättar att vissa sålde nors till minkfarmer. En del gick till Värmland där man gjorde slompannkaka av den.

Håvnätet ser ut som en skål med små maskor i mitten, maskor som blir större längre ut mot sidorna. Håven kan därför fånga fisk av olika storlekar. Håven sänks ner till botten, fisk fastnar även på undersidan av nätet. När den hissas upp använder fiskaren en mindre stickhåv, för att plocka fisk som fastnat på utsidan. Den fasta bommen i aktern gör båten till ett effektivt fiskeredskap. Bommen är en uppfinning av organisten Johan Hertzman.

– Något år fick vi fem ton nors, fem ton braxen och ett ton gös. Men det var på 50-talet, sådana mängder har inte förekommit på senare år.

Ibland har fynden varit makabra. Tre döda kroppar har Stor-Olle bärgat. Ibland var fiskelyckan betydligt trevligare. Särskilt på helger kunde han komma hem med både fisk och oöppnad pilsner till matbordet.

– En gång hittade jag ett juvelskrin. Det innehöll checkar och lite strass som jag tog till polisen. Skrinet kom från ett inbrott på hotell Rosenbad. Någon hittelön blev det aldrig, säger Stor-Olle.

Håvfisket är nu mer endast en hobby för utövarna. Även om Stor-Olle stundtals nästan bott i sin båt, har han även hunnit driva zoo-butik och startat rökeri på Fjäderholmarna.

Vattnen kring strömmen är förvisso relativt grunda, men inte ofarliga.

– Båtar som kom för nära luckorna vid riksbron kunde sugas in och vattenfyllas av vattnet som rann över luckorna.

Själv har Stor-Olle drattat i vattnet en gång, en julafton för många år sedan.

– När jag dyblöt tagit mig upp till bilen insåg jag att jag tappat bilnycklarna. Jag fick hoppa i igen och leta upp dem.

Med sina 140 kilo och 197 centimeter i strumplästen gör han skäl för namnet. Stor-Olle var en av få som utan problem rodde över Strömmen även när luckorna var vidöppna. Men starka strömmar är inte det enda problemet för håvfiskarna idag. Alla uppskattar inte fisket.

– Jag har blivit mordhotat och utsatt för mordförsök. Folk har slängt gatstenar i båten från broarna.

När Stor-Olle började med håvfisket rådde krig mellan båtarna utanför Operakällaren och de som låg vid Strömparterren. Idag är det betydligt fredligare, endast tre båtar återstår. Han har nu beslutat sig för att sälja sin båt och det finns flera som är intresserade av den.