Vacker, lynnig och svårtillgänglig. En mytomspunnen solitär som ända sedan medeltiden omgivits av berättelser om märkliga fenomen – som att den som plockar med sig sten från ön drabbas av otur. Varje år kör Oskarshamns kommun tillbaka mängder med stenar till Blå Jungfrun i Kalmarsund, som ångerfulla besökare skickat till kommunkontoret.
Låt oss först konstatera att Linné hade fel. När han på sin öländska och gotländska resa 1741 kom till Blå Jungfrun, skrev han: ”om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste”.
En av världens hiskligaste platser! Vår uppfattning om skönhet har onekligen förändrats under de 273 år som gått sedan dess. Jungfrun, som de flesta här säger, är vacker. Klipphällarna av rödaktig granit är mjukt böljande, ibland hissnande höga. Utsikten över Kalmarsund magnifik och de knotiga träden i ädellövskogen bildar en skimrande lövsal. På stränderna ligger tusen och åter tusen runda stenar i alla möjliga mönster och färger. Stenar som lockar till att låta sig plockas. Men förutom att det är förbjudet i denna nationalpark, så drabbas den som tar med sig sten från ön av otur. Säger en av de många myter som förknippas med ön.
– Eftersom jag har kört den här båten i många år och transporterat tillbaka många stenar så skulle jag aldrig ta med mig en från ön, säger Thomas Palmquist som denna dag kör ut dryga tjugotalet besökare till ön med sin m/s Solkust.
En båt som för övrigt är en kraftigt ombyggd Kung Agne, som i många år tjänstgjorde som skoltaxibåt i Stockholms skärgård.
Jungfrun har aldrig haft någon fast befolkning. Inte ens de stenåldersjägare man hittat spår efter nyttjade ön annat än säsongsvis. De tunna jordlagren räcker inte till mer än bete åt några enstaka får. De enda personer som bott på ön lär vara ett skeppsbrutet par från Estland som under sommaren 1859 överlevde drygt en månad innan de blev funna.
Mest känd är ön förstås för att vara Blåkulla. Det är hit häxorna flyger på sina kvastar, för att under skärtorsdagsnatten fira häxsabbat med djävulen. I en skriftlig källa från 1400-talets början omnämns ön som ”Blaakulla” och ett mirakel beskrivs. Men det är först i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555 som häxorna kommer in i bilden. Därefter intygas det i många berättelser – och rättegångsprotokoll från häxprocesser – att det är härute som hin håle håller sin häxsabbat.
Ön reser sig dryga 86 meter över vattenytan, i ensamt majestät, och kan vid vackert väder skådas på långt håll. De av inlandsisen slipade granitklipporna skiljer sig markant från det platta kalklandet på Öland, en knapp landmil därifrån. Geologiskt lär graniten vara av samma sort som Australiens heliga berg Ayers, men betydligt äldre. Med sina 570 miljoner år kan Jungfrun vara världens äldsta berg, uppger Kalmar läns museum. Här finns ett flertal grottor och i den som kallas Kyrkan bodde sjörået. Ett väsen som mången sjöfarare offrat gåvor till, för att blidka makterna.
Ön är hårt utsatt för väder och vind och det är inte alltid lätt att lägga till. Ett normalår tvingas Thomas Palmquist ställa in ungefär tio procent av turerna, vissa år fler än så. Dels på grund av svåra vindförhållanden men också regn som gör klipporna förrädiskt hala. Och tidtabellen har man anpassat till Gotlandsbåten vars svall kan nå så långt som tio meter upp på ön.
– Det är ett bekymmer vi har, säger Thomas och berättar om en händelse då en grupp besökare slagit sig ner ett tiotal meter upp på en klippa. Tre eller fyra av dem sveptes ner i vattnet och en av dem kom inte upp på flera minuter.
– Hon blev sjukpensionär.
Öns vandringsled är drygt tre kilometer lång och bitvis ganska svårforcerad. Så här års, i slutet av augusti, är det tyska besökare som dominerar.
– Utan tyskarna skulle det inte gå att köra den här tiden på året, de förlänger säsongen, säger Thomas Palmquist.
Många lockas av öns mystiska sidor. På sydsidan finns en stor labyrint, Trojeborg, vars ålder är okänd. Man vet att den fanns här på Linnés tid, men i övrigt är dess ursprung höljt i dunkel. I ockulta kretsar är den vida känd och Thomas Palmquist berättar att han bland annat kört ut den spiritistiska föreningen Ljusbärarna till ön, som höll en seans vid labyrinten.
– De var väldigt uppspelta på vägen ut men helt slut på hemvägen.
De flesta av dagens besökare nöjer sig dock med att gå den 900 meter långa stigen mellan stenarna, och en kvinna plockar fram en kristallpendel som hon låter gunga ovanför stenarna.
Nedanför labyrinten ligger stora, rektangulära klippblock; spår av den stenbrytning som påbörjades 1904. På kort tid bröt man bort några av öns mer spektakulära jättegrytor, som skapats av inlandsisens rörelser. Naturvänner protesterade men i tio år, fram till första världskrigets utbrott, exporterades graniten till Tyskland, under namnet Virgo. Stenbrytningen återupptogs efter kriget och övergick så småningom i stordrift. Men med hjälp av en donation från Torsten Kreuger friköptes ön 1925 och överlämnades till staten. Året därpå utsågs Blå Jungfrun till nationalpark.
Om stenbaronernas eventuella olycka har jag inte hittat några uppgifter, däremot är det åtskilliga besökare som vittnar om den otur som drabbat dem när de plockat med sig sten från ön. Många skickar stenarna till Oskarshamns kommun, med ett följebrev där den ångerfulle besökaren ber om att den återbördas till Jungfrun. Och det gör de, berättar stadsarkivarie Thomas Gren.
– Vi gör en årlig resa med de stenar vi fått.
”Tog den för några år sedan, utan lov, och allt har bara blivit ett elende. Snälla, hjälp mej. Förlåt!” skriver signaturen Yvonne. ”Sedan dess har det bara inträffat hemskheter i mitt liv bl.a. fått en kronisk sjukdom och stora problem med relationer m.m.”, skriver ”en ångersam person”. En historia handlar om ett akvarium som gick sönder sedan man dekorerat det med stenar från ön, en annan om en segelbåt som rammades. Någon vill att stenarna återbördas ”för säkerhets skull”, en annan hoppas bli fri från sin cancer.
2005 dumpades hela två pallkragar med stenar från ön utanför stadshuset i Oskarshamn. De kom från en vettskrämd familj som insett att hela trädgården kring det hus de just köpt var dekorerad med de otursbringande stenarna. Den gången gjorde kommunen en grej av det hela och bjöd med frivilliga på en resa till ön, där de fick hjälpa till med att placera ut dem. Ett lyckat PR-trick som uppmärksammades i många medier.
Då, liksom vid flera av de efterföljande återlämningsresor med sten som gjorts, var det Thomas Palmquist som körde. Han konstaterar:
– Det är sällan som någon lämnar ön oberörd.
Källor:
Kalmar läns museum– Blå Jungfrun,
Thomas Gren – Oskarshamns kommun
