När en som älskat sjön går bort kan ett sätt att begrava den vara att sprida askan över havet. Vanligtvis räcker det med en gång, men när Lotta Baker skulle sprida askan efter sin bortgångne pappa gick det inte riktigt som hon tänkt sig.
– Jag vill bara börja med att säga: jag är inte galen! Man kanske skulle kunna tro det.
Det är det första Lotta Baker säger när vi möts. Men historien som hon berättar därefter, är minst sagt ovanlig.
– Det hela började 2003, då pappa dog efter en bypassoperation. Han hade inte skrivit något om hur han ville ha det, men han älskade skärgården och hade på skämt ibland sagt “begrav mig med fötterna åt Sandhamn”. Han var inte någon som själv gick till gravar, så då var det på något vis självklart att vi skulle sprida hans aska i havet, berättar Lotta.
Ceremonin hölls i april 2003, på just Sandhamn.
– Det var min lilla ironi tillbaka, jag tror han skulle uppskattat det. Det var en jättefin begravning. Det var dimma på väg ut men precis när vi kom ut ur kapellet sprack det upp och blev sol.
Askan spreds sedan ute på Brandfjärden, men Lotta berättar att det var problematiskt att få ut all aska ur urnan. När de var klara ställdes den tomma urnan in i en redskapsbod på familjens lantställe på lilla Björkskär, mellan Nämdö och Runmarö.
– Det kändes som bra “mojo”. Pappa älskade det där lantstället.
För Lotta var nu begravningen ett avslutat kapitel. Men historien slutar inte där. I höstas, 14 år senare, får hon ett telefonsamtal.
– Det var en man som sa “Vi har din pappas aska här. Vi har sökt efter dig.” Jag fick en chock och började argumentera emot, sa att vi ju spred den redan 2003. Men samtidigt började jag tänka: vems kropp var det egentligen vi spred då?
Lotta var till en början övertygad om att det inte kunde stämma. Men efter att ha nystat vidare visade det sig att när lantstället såldes fem år tidigare glömdes urnan, som inte alls var tom, kvar i redskapsboden. Där hittades den senare av ett par hantverkare som lämnade in den till Vaxholms församling, som sedan dess sökt efter de anhöriga. Urnan som Lotta hade fått var av fel typ, avsedd för gravsättning och inte spridning. Det var därför det hade varit så svårt att få ut askan, och när den borrades upp så visade det sig att det fanns en ansenlig mängd av askan kvar.
Lottas syster skulle därefter hämta ut urnan, men så skedde aldrig. När Lotta fick ett rekommenderat brev som antydde att hon kunde bli anmäld för griftefridsbrott tog hon tag i det på egen hand. Situationen blev inte mindre svår av att kyrkan och begravningsentreprenören gav olika besked om vilka tillstånd som fortfarande var giltiga och hur urnan skulle hanteras. Till slut valde Lotta att lita på kyrkan.
– De sa att inget nytt spridningstillstånd behövdes eftersom det var samma person det gällde, och att jag kunde begrava honom i en minneslund om jag ville. Men det kunde jag ju inte göra, då hänger han ju inte ihop.
Enda alternativet som Lotta såg, var att göra om ceremonin igen en andra gång. Det skedde nu i juni i år.
– Vi åkte ut med samma taxibåtschaufför som första gången till samma ställe, jag och min barndomskompis Cilla. Vi spelade pappas favoritmusik; Louis Armstrong, Visa vid vindens ängar och Fly me to the moon. La ner förgätmigej i havet. Efteråt öppnade vi en flaska champagne och åkte omkring bland kobbarna och skären. Det var en enorm lättnad. Det blev ju en sorgeprocess på nytt, även om den var mindre intensiv än för femton år sedan.
Lotta har stundtals haft dåligt samvete.
– Jag har funderat på hur jag kunde glömma urnan där i redskapsboden. Men så tänker jag att jag ändå inte är mer än människa. Jag har också fått frågan om jag inte är arg för att det blivit så fel? Men jag kan inte vara arg på någon. Det har varit en serie av olyckliga omständigheter.
Nu känner hon äntligen att både hon och hennes pappa fått ro.
– Ibland kan jag nästan garva. Det var så typiskt min pappas humor. Att jag inte skulle glömma honom.
Fakta/Askspridning
- Ansökan om askspridning görs till länsstyrelsen.
- Praxis hos Stockholms länsstyrelse, som även handlägger Uppsala, Västmanland, Södermanland och Gotlands län, är att utströendet ska ske över öppet vatten minst 1 000 meter från närmaste land. Spridning över land medges ej.
- Förra året inkom 690 ansökningar till Stockholms länsstyrelse. De allra flesta blir beviljade.
