Tusentals ton sprängämnen och kemiska stridsmedel dumpades i Östersjön under andra världskriget. Stora mängder ligger fortfarande kvar och riskerar att läcka ut och förgifta närmiljön, men effekterna är fortfarande till stor del okända.
Det man inte ser, det finns inte och det som inte finns kan aldrig ställa till med bekymmer, eller? Havet har ofta fått agera som naturens egen matta under vilken allt smuts och damm sopats undan. Efter andra världskrigets slut fanns mängder med ammunition, minor och sprängämnen lagrade i olika förråd runt om i Europa. Omkring 300 000 ton kemiska stridsmedel hittades i Tyskland och frågan var vad man skulle göra av allt material. Kunskaperna och förståelsen för havens ekosystem var inte på den nivå den är i idag och i många fall fick haven agera soptunna. I Östersjön dumpades runt 50 000 ton kemiska vapnen, främst i Gotlandsdjupet och Bornholmsbassängen. I bästa fall det vill säga, eftersom besättningen ibland valde att kasta lasten överbord så fort man kommit utom synhåll från land. Ibland slängdes man hela trälådor med vapen i vattnet. Dessa kunde då driva långa sträckor innan de sjönk.
De senaste åren har stora ansträngningar gjorts för att kartlägga var vapnen finns och förstå vilka konsekvenser ämnena kan ha på sin omgivning. När Sjöfartsverket gjorde en omfattande undersökning av Gotlandsdjupet hittade man 39 000 misstänkta objekt, alltifrån sjunkna skepp, bomber med stridsgaser och minor. Det är ändå bara en knapp tiondel av mängderna som antas ha dumpats i Bornholmsbassängen.
– Det är svårt att hitta föremålen eftersom de ligger utspritt. Största problemet är fiskenät som ligger draperade över vraken, säger Ulf Olsson, sjömätningschef på Sjöfartsverket.
Att på något sätt kartlägga alla dumpade vapen är svårt och kanske inte nödvändigt.
– Att hitta alltihop är som att leta efter en nål i en höstack. Generellt sett, så långt ut på havet är det ingen risk man ska överdriva. Riskerna finns om man trålar, bygger gasledningar, lägger ned fiberkablar och sådant. Områdena finns utmärkta i sjökort och man vill gärna förbjuda bottenaktivitet i de här områdena, men det går inte utanför territorialgränserna, säger Ulf Olsson.
Det finns områden närmare land där man misstänker att stridsmedel har dumpats. På västkusten, vid Måseskär, sänktes ett flertal båtar med kemiska stridsmedel under kriget. 70 år senare har man nu upptäckt höga halter av arsenik i området, ett tecken på att kemiska stridsmedel läcker ut eftersom arsenik blandades med ämnena för att göra dem effektivare. Men forskarna vet idag inte vilka effekter ämnena kan ha på omgivningen.
Någon som är bekymrad för konsekvenserna är ordförande för organisationen IDUM (International dialogue on underwater munitions), Terrance Long från Kanada. Han är övertygad om att ämnen i dumpade vapen påverkar miljön kraftigt.
– För tio år sedan började jag se ett samband mellan cancerfall här i Kanada och dumpningsområden. Fiskare får upp kemiska vapen i näten, sänker dem igen och fortsätter fiska i samma vatten. Det är fisk som hamnar på köksbordet. Det är visat att de kemiska ämnena har negativ påverkan på unga torskars reproduktion. Jag är mycket bekymrad över ammunition som dumpats i fiskars lekområden.
Någon som inte delar Terrance Longs oro är Anders Östin på Totalförsvarets forskningsinstitut.
– Vi vet att läckaget påverkar faunan på botten, det kan vi säga säkert. Frågan är om det påverkar musslor, fiskar eller sälar. Vi har fått in prover och svaret är: mja, kanske. Vi behöver arbeta mer innan vi kan ge ett klart svar, säger Anders Östin.
I ett nytt projekt med studier i laboratoriemiljö ska man försöka att tydligare klargöra om, och i så fall hur, sambandet ser ut mellan dumpat material och påverkan på fiskar och skaldjur. En av huvudfrågorna i det fortsatta arbete handlar om vilken strategi som är bäst; att låta allt ligga där det ligger eller att försöka plocka upp materialet. I ett nytt internationellt projekt (Daimon) kommer forskare att försöka undersöka om det finns läckande föremål som behöver plockas upp.
– Frågar du mig som jobbar på försvaret så anser jag att om man bara håller sig därifrån är det ingen fara. Men om du vänder dig till någon som studerar hela ekosystemet så vet vi inte hur farligt det är, säger Anders Östin.
– Om man börjar gräva i det här kan det göra saken värre. Det blir väldigt höga kostnader att genomföra. Jag tror att man kan göra mer för Östersjön genom att lägga pengarna på andra ställen. Att jag säger nej idag kan ändras om tre år, säger Anders Östin.
Terrance Long har redan sin bild klar. För honom är de dumpade objekten ett verkligt hot som måste åtgärdas.
– Jag tror på vetenskapen, men det måste finnas logik. Tiden för studier är förbi, det är dags att handla, dags att städa upp.
