KRÖNIKA. Nästan längst ut på grannöns östra del finns en ensligt belägen sandvik dit inte många hittar. Vattnen utanför är fullt med grynnor och mitt i vikens inlopp ligger ett skär som döljer de slipade flathällarna och sandstranden som finns där bakom. Dit tog ofta föräldrarna med oss ungar för bad och lek och dit har jag regelbundet återvänt genom åren. Vid ett sådant besök i slutet av 1980-talet gjorde jag en förfärlig upptäckt: någon hade eldat på berget och hällen var för evigt förstörd. Händelsen väckte sorg och ilska men fick mig också att fundera över hur samspelet mellan natur och människa kan förbättras. Det hela mynnande ut i en idé om att ett slags växelbruk borde införas så att djur och natur fick chans att återhämta sig. För att den söndereldade flathällen ska bli återställd krävs visserligen en ny istid men ö-världen är ju större än så och ännu kan mycket räddas, tänkte jag. Skärgården skulle delas in i tre områden varav endast ett i taget fick nyttjas av besökare under en femårsperiod och därpå skiftade man till nästa område. Fastboende och markägare skulle ha rätt att röra sig fritt men turister och semesterfirare fick hålla till godo med ett område i taget. Då skulle naturens sår hinna läka och såväl häckande fågel som lekfisk fick vara ifred. Jag var mycket belåten med idén. Uppfylld av all den energi och naiva idealism som bara en yngling kan uppbringa skrev jag till statsministern och presenterade förslaget. Så småningom fick jag ett långt brev från Ingvar Carlsson där han mycket vänligt, men skoningslöst, sågade mitt förslag vid fotknölarna.
Upplevelseturism spås bli en växande näring vilket vi berättar mer om i dagens tidning. Skärgårdens turister vill i allt högre grad ha exklusiva upplevelser och komma till unika platser där det inte finns andra besökare.
Stämmer prognosen finns goda chanser till ökad sysselsättning för öarnas entreprenörer men det krävs att de är alerta. Med en kommersialiserad allemansrätt och fritt handredskapsfiske är marknaden hänsynslöst avreglerad. Fältet är fritt för kapitalstarka storstadsföretag som vill exploatera skärgården.
De har dessutom konkurrensfördel då gällande strandskyddsbestämmelser många gånger hämmar, eller omkullkastar, ö-företagarnas försök att dra igång verksamheter.
Bland skärgårdens alla näringar är turismen den mest komplexa där en rad svåra frågor söker svar. I vilken omfattning, ska det vara tillåtet att slå mynt av allemansrätten och det fria handredskapsfisket? Varför ersätts inte mark- och fiskevattenägare när det sker? Hur hård exploatering tål egentligen den känsliga skärgårdsnaturen? Finns det någon gräns, och var går den i så fall, för besökares rätt och möjlighet till häftiga och unika upplevelser?
