KRÖNIKA. Jag har tillbringat en stor del av min fritid i vattnet (simning) och under vattnet (teknisk dykning och dykning i gruvor). Jag har paddlat i 30 år. Men båtägare blev jag först som medelålders, efter ett liv nästan helt utan kontakt med båtar.
Jag insåg mina begränsningar, så jag köpte en jolle med en 9,9 hästkrafts motor. Det gick så sakta att jag hade lång tid att ta varje beslut och risken att gå på grund var bara snäppet högre än med kajaken.
Med min lilla båt trafikerade jag farleden Aspö och Solvik i jakt på chips, folköl och toapapper. En gång om året ungefär – när jag kände mig lite wild och crazy – gjorde jag en halvdagsutflykt till Stavsnäs.
Sedan började jag plötsligt jobba i skärgården och behövde en båt som kunde ta mig lite snabbare från punkt A till punkt B. Eftersom min plånbok inte är så tjock
slutade det med en gammal Örnvik hardtop som såldes till ett lågt pris av en kompis.
Bakpå båten satt dock en 90 hästkrafters tvåtaktare. Nu åkte farbror plötsligt båt med en jäkla fart!
Incidentlistan började redan vid sjösättningen i våras. Eftersom jag var utomlands när båten skulle upp fick jag hjälp att ta upp den. När det var dags att plocka i båten såg jag en skruv som låg och rullade vid motorn. Jag tänkte först slänga den, men tänkte att den kanske kunde användas till något.
Båten drogs ner i vattnet. Motorn startade efter första försöket. Sedan började jag sjunka.
Som tur är har Lasse kran på sin arbetsbåt så vi löste krisen genom att hissa upp mig, hälla ut vattnet ur skrovet och sätta dit dyvikan.
Väl ute på vattnet kan jag lätt få upp min gamla skorv i 35-40 knop. Det innebär också att alla beslut måste tas mycket snabbare än med min gamla 9,9-hästars Honda. Plötsligt har också bottentopgrafin blivit en realitet.
Även båtmotorns inre mekaniska liv har fått en ny betydelse i mitt liv. Jag har haft motorstopp lite här och där (som tur är ofta vid Stavsnäs vinterhamn, där det finns verkstad) och blivit bogserad från olika delar av Nämdöarkipelagen.
När Sjöräddningen nu rapporterar att många hemestrande, nyblivna sjöfarare har ökat trycket på verksamheten under sommaren på grund av strejkande
motorer och soppatorsk, är det bland annat gubbar som mig de menar.
Eftersom jag är en högriskperson till sjöss försöker jag balansera min riskprofil genom att slå av på farten. Jag åker också bara på rutter som jag känner väl: fram och tillbaka till jobbet, fram och tillbaka till Stavsnäs.
Dessutom behöver ni inte oroa er för mig överhuvudtaget just nu: båten ligger för reparation sedan två veckor tillbaka…
