KRÖNIKA. Det var hösten 2013 som länsstyrelsen fick osedvanligt mycket att göra. Den dåvarande borgerliga regeringen hade gett myndigheten i uppdrag att se över det utvidgade strandskyddet om 300 meter och ta bort regleringen där den inte behövdes.
Faktum är att den knappast är motiverad någonstans. Till och med det ordinära strandskyddets 100 meter skjuter långt över målet. De djur- och växtarter som inskränkningen ska värna lever i direkt närhet till vattenbrynet i en zoon på ett 20-tal meter ut i sjön och upp på stranden. Även om gränsen sattes till 50 meter hade den varit väl tilltagen och mer än tillräcklig för att trygga allmänhetens tillgång till stränderna.
Nu är det ytterst få, om ens någon, av länsstyrelsens miljöhandläggare som delar den uppfattningen. För hösten 2013 lyckades de tolka regeringsuppdraget på ett sätt som det aldrig var menat.
Visserligen drogs det utökade skyddet ner på en del platser i länets inland med för skärgårdarna fick översynen ödesdigra konsekvenser. Där ville myndigheten att det utökade skyddet generellt skulle permanentas. Inom en del områden, som tidigare begränsats av det ordinära strandskyddet, önskade myndigheten nu införa det utökade.
Med detta skulle man i praktiken stoppa alla chanser till utveckling i skärgårdsområdet men det fanns ett problem. På något vis var man tvungen att informera fastighetsägarna om förslaget så de fick möjlighet att säga sitt. Det löste länsstyrelsen genom att publicera en kungörelse i fyra tidningar dagarna före julafton. Naturligtvis missade mängder av de 10 000-tals fastighetsägarna den anspråkslösa annonsen. En del prenumererade inte på tidningarna medan andra var fullt upptagna med att handla julklappar och koka gröt.
Nu slår högsta förvaltningsdomstolen fast att länsstyrelsen gjorde fel när den nöjde sig med kungörelserna i tidningarna. Fastighetsägarna borde ha delgivits direkt. Ändå anser domstolen att myndighetens förslag och beslut om utvidgat strandskydd ska fortsätta gälla.
Så lekande lätt och snabbt kan det gå när fastighetsägarnas rätt till sin egendom inskränks. Att det sker på tveksamma grunder, inte ens tjänar sitt eget syfte och hämmar öarnas utveckling gör inte saken bättre.
Det finns tack och lov hopp om en mer rättssäker och sansad framtid. Till skillnad mot tidigare är det nu länsstyrelsens rättsliga avdelning som har hand om strandskyddsärendena så förhoppningsvis sköts de
nu mer korrekt.
Lägg därtill alla de nya rön som visar att det faktiskt är det allmännas nyttjande av mark, fiske och vatten som orsakar skador när det sker i för stor omfattning. Det som nu krävs är att politiken törs dra den självklara slutsatsen av detta.
Lasse Söderman