KRÖNIKA. Vi har nu nått den tid i skärgården när säsongsarbetarna på krogar, affärer och bensinmackar i allt större utsträckning ler med munnen, men inte med blicken. Många har “the thousand-yard stare”, ett uttryck som ursprungligen användes för att beskriva den tomma, ofokuserade blicken hos soldater som upplevt för mycket strid.
Förutom den psykiska tröttheten börjar ryggar, knän och andra leder värka. Allt fler tuber av Voltaren och Ibuprofenpiller ligger spridda i trånga, mörka personalutrymmen.
Samtidigt möter dessa lågavlönade, tolvtimmarsarbetande – ofta unga – människor förväntansfulla semesterfirare som vill ha trevligt och få bra service.
Förra sommaren var första gången någonsin som jag säsongsarbetade på en skärgårdskrog.
Jag träffade massor med människor, de flesta trevliga och positiva. Men jag arbetade också minst tio timmar om dagen, sex dagar i veckan (min ”lediga” dag, och på kvällarna, jobbade jag med journalistik). Jag gick upp fem på morgnarna och gick och lade mig runt nio på kvällarna.
Jag vågade inte dricka alkohol, för då visste jag inte hur det skulle sluta, eller om jag ens skulle ta mig upp ur sängen nästa dag.
Det kändes emellanåt som att befinna sig i en tvättmaskin som centrifugerade. Jag hann knappt tänka. Jag hann inte umgås med kamrater eller ens ta mitt älskade morgondopp.
I år befinner jag mig inte i den situationen. Av olika anledningar har jag lyckats begränsa mitt säsongsarbete.
Men jag har kollegor som nu befinner sig på gränsen till vad de orkar med, som lider av konstant sömnbrist samt psykisk och fysisk utmattning.
Ge dem ett leende nästa gång de serverar er, ha tålamod och försök överse med en del misstag. Och när de levererar något som ni inte tycker om: klaga på ett sansat sätt.
Trots allt är en illa tillagad hamburgare inte samma katastrof som att leva i fattigdom och krig i en kurdisk bergsby.
