Samtidigt som länets få kustfiskare i början av sommaren tar upp sina sista tilldelade strömmingar så ligger stora trålare några sjömil längre ut och fortsätter håva in ton på ton. Kustfiskare menar att rådande politik missgynnar det småskaliga fisket.
I juni månad har den verkliga värmen i skärgården ännu inte lagt sig men redan då kan strömmingssäsongen vara över för kustens fiskare. Den tilldelade kvoten är ibland slut även om det fortfarande är gott om fisk i vattnen. Den turist som önskar färsk strömming direkt från skötarna kan resten av sommaren få hålla tillgodo med filéer som transporterats omvägen från skärgården, via västkusten och tillbaka till skärgården.
Hur har det blivit så här? Strömming har historiskt varit en viktig näring vid kusten. Åren 1914-1919 anger uppslagsverken antal yrkesfiskare i Sverige till drygt 15 000 personer. Båtarna var små, många utan motor och de gick aldrig långt ut på haven. Ibland kunde det vara rikliga strömmingsår och gamla bilder vittnar om små skötbåtar till brädden fyllda med fisk men idag lever vi i en annan verklighet.
Nu finns runt 1 300 fiskare och det mest omfattande fisket på strömming och skarpsill bedrivs av stora trålare långt ute till havs men också utanför kusterna. Via AIS kan deras framfart följas på datorskärmen. En öbo berättar hur han i vinter sett 16 trålare som samtidigt legat och trålat tonvis med fisk i vattnen strax utanför Stockholms skärgård.
Ett problem med det nya industrifisket har varit att lönsamheten minskat. 2009 reformerades därför sillfisket i Sverige. Individuella överförbara fiskerätter för storskaligt pelagiskt fiske infördes. Med pelagiskt fiske menas fiske efter arter som sill, skarpsill och makrill.
– Tidigare var det för många som fiskade, det gick inte att få en bra ekonomi i det. När det infördes att man kan sälja och köpa kvoter så fick vi färre fartyg, men bättre lönsamhet per fartyg, säger Staffan Waldo, forskare på forskningscentret Agrifood.
Sveriges kvot delades ut så att varje fiskare fick en andel baserad på tidigare fiskad mängd. Det innebar att den som ville sluta med fisket kunde sälja sin andel till en annan båt, en form av subvention till nedläggning. Följden blev att fiskeflottan minskade till hälften och lönsamheten ökade. En fördel blev att fiskare bättre kunde anpassa fisket efter när efterfrågan var som störst och på så sätt öka sina inkomster. Förändringen innebar också en koncentration av de företag som trålar i vattnen. De tio största innehavarna av skarpsill- och sillkvoter i Östersjön kommer idag från Västkusten. Någon trålare med hemmahamn i Stockholm finns inte lägre. Anders Jansson, kustfiskare på Björkö har reagerat över hur den svenska gemensamma kvoten utan ersättning delats ut till privata aktörer.
– Förr delade alla fiskarna på andelen. Man fick en veckoranson som kunde öka eller minska efter hur året gick. Det hade sina nackdelar, men det var ändå vår gemensamma rätt i Sverige, säger Anders Jansson.
För att inte ekonomiskt starka företag skulle köpa upp hela kvoten så bestämdes att en viss andel skulle gå till det småskaliga kustfisket. I den kvoten gällde det gamla systemet med en gemensam fastställd mängd fisk för alla båtar. Kvoten baserades på den infiskade mängden mellan åren 2000-2004. Kustfisket ansågs som samhällsekonomiskt värdefullt, men Anders Jansson är inte nöjd med utvecklingen som har skett.
– Det ju inte alls blivit bättre. Man baserade kvoten på de sämsta åren någonsin. Förut kunde vi fiska 3 000-4 000 ton om året i Stockholms län, nu fiskar vi 150 ton.
I området från Ålands hav till Blekinge får man idag hålla tillgodo med ungefär 3 procent av all sill och strömming som tas upp. Reglerna tillåter inte att kustfiskare köper in ytterligare kvoter av trålarna.
– Att få ett lokalt fiske som försörjer en lokal marknad ger många värden. Det finns fisk utanför bryggorna och kunder på land, men vi får inte fiska.
Forskaren Staffan Waldo menar dock att problemet inte enbart handlar om storleken på kustfiskets kvot. Individuella kvoter kan vara gynnsamt även i småskaligt fiske, menar han.
– Det finns på vissa ställen småskaliga trålare eller fartyg som fiskar med vadnät som kan ta upp mycket fisk. Om de expanderar sin verksamhet så tar kvoten slut för andra. Att fiskaren i Stockholms skärgård inte får ta upp mer fisk kan alltså mycket väl bero på en trålare utanför Blekinge, säger Staffan Waldo.
Att Havs- och vattenmyndigheten skulle öka nuvarande kvot i framtiden tycks inte aktuellt i dagsläget. I en rapport från oktober 2014 så bekräftar myndigheten problemen med kustfisket, men skriver: ”Skulle kustkvoten ökas avsevärt skulle detta kunna leda till att fler fartyg börjar fiska på den, då det är fritt tillträde till kustkvoten idag. Detta skulle kunna innebära en minskad lönsamhet för de som fiskar på kustkvoten.”
Exakt hur det skulle gå till beskrivs inte närmare.
