En strömlös GPS stoppade Jari Tammis försök att simma från Stockholm till Helsingfors i somras. Nu tränar han för revansch i Syrakusa på södra Sicilien.
Klockan är sju på morgonen på ön Isola di Ortigia i Syrakusa mitt i Medelhavet. Ute lyser solen. Kondensen droppar från taken. Temperaturen ligger runt sex plusgrader.
Jari Tammi lagar som vanligt en kopp kaffe och gröt med banan och russin. Sedan startar han dagens träning med en bungy cord (ett gummiband).
När solen stigit högre och luften värmts upp tillräckligt tar han våtdräkten och promenerar från sin lilla lägenhet i närheten av det antika grekiska Apollotemplet ner till klipporna vid strandpromenaden.
Där är han ensam. Det är femton grader i havet och inga lokala simmare kliver i vattnet vid den temperaturen.
– Sicilien är vackert, men jag saknar träningskamrater, säger han och fortsätter:
– Å andra sidan är det mental träning, det med: att vara ensam och fokusera på uppgiften.
Uppgiften är att simma från Stockholm till Helsingfors, 500 kilometers simning tvärs över Östersjön. Jari Tammi tränar i Italien fram till mitten av maj, sedan åker han till Sverige och börjar förbereda sig för cirka 37 dagars simning, helt ensam, på öppet vatten.
Simningen sker ”unsupported”, det vill säga utan följebåt eller utomstående hjälp. Jari Tammi drar all utrustning i flotten; tält, sovsäck, avsaltningsanläggning för dricksvatten, kläder och mat i en packraft (gummikanot).
För två år sedan simmade han nästan 325 kilometer i ytterskärgården, från Nåttarö till Öregrund. Förra årets världsrekordförsök slutade snöpligt mitt på Ålands hav när en GPS laddade ur och Jari Tammi inte längre kunde se var han befann sig.
Till slut var han tvungen att kalla på finska sjöräddningen, som plockade upp honom.
– Jag använder GPS-mottagare som ger mig riktning och distans och hastighet var hundrade meter via en hörselsnäcka fäst vid tinningen, berättar Jari Tammi.
– Den första höll tre timmar innan batteriet tog slut. Jag bytte till den andra, men hade glömt att ändra fabriksinställningen, så den gav riktningen var femtionde meter.
– Mitt ute på havet går det inte ändra inställningen. Redan då visste jag att batteriet skulle ta slut innan jag nådde över till Åland.
Trots att han hade simmat vilse på öppet hav var han aldrig rädd, säger han. Bara arg och besviken.
Att simma i öppet vatten är krävande både fysiskt och mentalt. Förutom den uppenbara risken för nedkylning kan vågorna göra att man blir yr och tappar orienteringen. Att konstant ligga nersänkt i vatten, på djupt vatten utan att se botten, kan också ge en klaustrofobisk känsla.
– Jag går in i mig själv när jag simmar, säger Jari Tammi.
– Tid och rum upphör, jag bara tar armtag efter armtag och svävar iväg mentalt.
För att få vila stannar han i vattnet varje 500 meter. Normalt simmar han cirka sex–åtta timmar (15 kilometer) om dagen. Vägen till Finland går via svenska och finska skärgården. Den svåraste, och farligaste, delen av simningen blir de 30 kilometerna i öppet hav mellan Söderarm och Långskärs fyr.
Reaktionerna på Jari Tammis simäventyr växlar mellan ”fantastiskt!” till ”galet” och ”oansvarigt”. Själv säger han:
– Jag är förberedd och vet vad jag gör. Dessutom har jag nödutrustning med mig. Det finns folk som paddlar och seglar och också utsätter sig för risker. Havet är havet. Det innebär risker att vistas där. Så är det för alla. Och att utrustning slutar fungera kan drabba vem som helst.
Jari Tammi började simma i öppet vatten 2016, när han flyttade till Kanarieöarna. En knäoperation avslöjade att han hade för höga halter av kolesterol i blodet. Efter en inledande behandling började han träna för att förbättra hälsan.
– Jag hade inte simmat på många år och orkade bara några längder i början, säger han.
Succesivt ökade han längden på passen och började simma i havet. Idén att göra ”swim treks”; simäventyr från ö till ö, utan följebåt, började växa.
Sporrad av simningen genom Stockholms skärgård ville Jari Tammi pröva något ännu svårare: att simma från Sverige till Finland. Det är en sträcka som ingen gjort ”unsupported” tidigare (en annan finländsk simmare simmade sträckan i somras, men med följebåt som han sov i på nätterna).
– Nästan tvåtusen personer har redan gjort Engelska kanalen. En tjej har gjort den 44 gånger. En annan simmade fyra turer fram och tillbaka på 56 timmar. Jag vill göra något som ingen annan gjort. En del har frågar mig varför jag inte prövar Oceans Seven (simning över sju berömda sund/kanaler), men det är också redan gjort – dessutom har jag hajfobi och skulle frysa för mycket utan våtdräkt, som är ett krav i Oceans Seven.
Inför simningen i skärgården tränade Jari Tammi på Kanarieöarna. Året efter tillbringade han vintern i spanska Alicante.
På båda ställen hade han kamrater som simmade i grupp året runt. Nu följer han simturerna i Alicante via sociala media. På Kanarieöarna förbereder sig en annan grupp vänner för att simma från Teneriffa till La Gomera.
I Syrakusa slutade folk att simma i havet i slutet september. Nu består Jari Tammis lokala sällskap mest av några amerikanska och brittiska kvinnor som solbadar vid klipporna där han startar.
– Som tur är har jag kompisar från Spanien och Sverige som kommer ner och simmar med mig, säger han.
Tiden mellan träningspassen i vattnet tillbringar han med styrketräning, planering och med några ickesimmande vänner som han går ut och äter tillsammans med då och då.
I Syrakusa lever han ett enkelt och sparsamt, liv i en liten lägenhet på 36 kvadratmeter. Äter hälsosam kost baserad på sardiner, linser, bönor och ris och unnar sig ett glas vin på balkongen i solnedgången medan han lyssnar på P4 Plus på datorn.
Finansieringen är ordnad av pensionen från det tidigare, mer traditionella, livet som säljare av betong samt försäljningen av ett sommarhus på Oaxen.
Även om det är mitt i vintern i en sömning turiststad i södra Europa kretsar tankarna allt oftare kring det nya äventyr som väntar i Norden i juni.
Veckorna går snabbt och i takt med att vattnet blir varmare är det dags att öka längden på simpassen. Jari Tammi räknar med att komma hem till Sverige ännu bättre förberedd än förra året. Bland annat med förstärkt botten på packraften (den gick sönder och han tvingades laga den under simningen), tre GPS-sändare och betydligt lättare packning än förra året.
I vår ska han också börja samla in pengar till en AIS (ett automatiskt identifikationssystem som talar om för andra fartyg var man befinner sig).
– Jag bryr mig inte så mycket om vind och temperaturen i vattnet. Jag bara hoppas att det blir få regniga dagar. Det är ett elände att komma upp ur vattnet och bli blöt när man sätter upp tältet och plockar fram utrustningen, säger Jari Tammi.
