Om inte Anngret Andersson hade nappat på frågan från länsstyrelsen om det gick att göra något av den igenbommade fyr- och lotsplatsen Söderarm hade allt bränts ned. Men hon tog sitt pick och pack och flyttade både företag och bo hit.
– Nästa år blir det 25 år. Då kanske vi ska ha raketer. Här får man egentligen inte skjuta raketer, vi är ju i ett skyddsområde, säger Anngret Andersson.
Vi är ett blandat gäng på resan med Allan Karlsson på Enskärs Sjötransport från Räfsnäs en tidig majmorgon. Tre snickare som grämer sig lite över den tuffa färden i öppen båt som väntar från huvudön Torskär till den mindre Klinkorna där de håller på med ett renoveringsarbete. En anställd på Söderarm och en som ska besöka ön och troligen börja arbeta där också. Och en journalist. På durken står matlådor, läsk och fryspizza i påsar. På fördäck en trave Ikeakartonger som ska lämnas av på Klingorna först, de ryms inte i snickarnas lillbåt.
– Ibland när Anngret har gäster brukar jag vara schysst och ta med personal, säger Allan Karlsson.
Ombord diskuteras vindhastigheten. Minst tio, troligen tolv i byarna. Till Söderarm är det 11-13 distans beroende på vilken väg man tar och väl framme står Anngret i täckjacka och träskor och väntar på bryggan. Fyrhjulingen står redo vid landfästet. Alla hjälps åt att snabbt bära iland packningen. Först när allting är på land tar Anngret i hand med den nye medarbetaren Uffe som får hoppa upp på fyrhjulingen med Jane Alm.
– Precis när alla kommer är det lite rörigt. Mycket på en gång. Tre grader var det så jag tänkte nästan ta på mig långkalsonger. Men det är andra maj, så nej, säger Anngret och håller i den stickade mössan som föreställer samma fyrtorn som reser sig mot den grå himlen, när vi tar en rask promenad till huset Storm.
Anngret bor på ön med sin man Åke och driver verksamheten med konferenser, guidade turer, mat och dryck och alla möjliga bokningar, året om. Personalen pendlar på efterfrågan.
– Vi stänger alla dörrar. Här är det varmare, värmepumpen går ju, säger hon och pekar ovanför fönstret.
Hon har förberett kaffe och kaka. Även på kaffekopparna är Söderarms röda och vita fyr avbildad. Jane smäller i skåpluckorna i köket innan hon sedan tar plats vid fikabordet i furu. Jane ansvarar för mat och inköp och hade bland annat med sig matlådorna som hon lagat hemma, som snickarna kan förse sig med.
– Nu har vi inga fler gäster än snickarna, de sköter sig själva. Det går lite i vågor. Nästa vecka kommer en grupp från Uppsala universitet och en svensexa. Vi sätter oss alltid och fikar och går igenom vad som ska hända så vi har lite stomme. Och så kan det ha hänt saker som inte var med på planeringen, säger Anngret.
Robert Wester som arbetar här kommer till exempel ut senare än tänkt då han åker egen båt och inväntar att vinden mojnar. Söderarm behöver en ny vaktmästare och därför är Uffe här.
– Det är många tak ser jag. Det var två fönster där uppe som var öppna, jag tyckte det var lite konstigt, säger han efter en snabb husesyn av Storm – det finns flera byggnader och totalt 38 bäddar.
– Då ska vi gå upp och stänga. Åke ska gå runt och visa Uffe. Det är mycket att titta på. Jag är reserv på allt praktiskt, annars kommer jag med lappar till alla om vad som behöver göras, så får de prioritera som de vill. Vi behöver någon som är flexibel här ute och inte behöver komma och fråga hela tiden, säger Anngret.
Hur fick du och Uffe kontakt?
– Jag gjorde som jag brukar och frågade mina kontakter. Jag vill gärna ha en pensionär eller någon som inte har jobb. Det är cirka en halvtid. Då fick jag ett förslag att ringa Uffe som jobbade åt Viking Line.
– Viking sa upp folk i Kapellskär, alla andra expanderade. Det började med att de la ner stuveridelen. Sambon blev uppsagd också, säger Uffe.
– Men du, det är två sängar i huset så om vi behöver mer folk är hon välkommen!
– Bara jag får ha med hunden!
På svensexan nästa vecka kommer Anngret guida runt och berätta om Söderarm.
– Det finns både en civil och en militär historia. Jag märker vad folk är intresserade av och anpassar efter det. De äter middag i tornet, bastar i bunkern. Sedan är det dags att sova och äta frukost innan de åker hem. De åker stridsbåt ut. Men det är dåligt med bokningar nu. Det verkar vara allmänt.
– Både räntor och energipriser har påverkat negativt, säger Uffe.
Jane serverar mötesfikadeltagarna rapsgroddar som hon sått.
– Jag råkade smaka på vår gräslök som är superbt god. Jag googlade vad man kan göra med den, massor! kommer Anngret på.
Ursprungligen bodde Anngret och Åke på Tjockö. Där drev de företag med datautbildningar, företagsutveckling och matservering.
– Jag blev tillfrågad -98 av länsstyrelsen att åka ut när Sjöfartsverket lagt ner allting här och se om man kunde göra något på ön. Annars skulle de bränna allting. Jag hade bara varit hit en gång innan men tänkte herregud de kan ju inte bränna det här, det är ju ett helt samhälle här. Det såg bedrövligt ut, man hade inte skött det.
Tillbaka iland mötte hon en som varit på utbildning hos henne, som sålt sitt företag och ville göra något tillsammans.
– Resultatet blev att vi sa att vi försöker. Det kan bara gå åt helvete. Vi förhandlade med Sjöfartsverket och Fortifikationsverket och fick ja i maj -99. Vi blev kallade idioter när vi började, men fick höra det först efteråt.
Till en början delade Anngret tiden mellan Tjockö och Söderarm, men flyttade allt successivt och blev bofast 2007. Då veckopendlade Åke till Stockholm.
– 2011 kom han hit också. Han skötte husen. Sen anställde jag en så de hjälptes åt. Nu har Åke varit sjuk i fyra år.
2010 löste Anngret ut kompanjonen och skaffade en ny.
– Bor du och Åke här året runt, ni bommar inte igen januari-mars? frågar Uffe.
– Nej det är då husen behöver oss mest.
Under vintern sköts bokföring och bokningar inför sommar, höst och julbord. Den administrationen hinns inte med när besökarna börjar ramla in från maj.
– Nu frågar folk: hur länge tänker du hålla på då? Vet inte, så länge kropp och huvud hänger med. En vacker dag kan vi inte vara kvar här och vi har inte bestämt vad vi gör då.
Finns det någon som vill ta vid?
– Det är många som uttryckt sitt intresse. Vem det blir får vi se då. Men det fungerar inte att ha barn i skolåldern här ute enligt min bedömning.
Fram till 30-talet fanns det skola på ön. Därefter tar den militära historian vid. När Anngret och Åke bosatte sig här hade den sista fyrvaktaren flyttat två år tidigare. Sjöfartsverkets epok är över sedan 2009 och numera äger Fortifikationsverket ön som fortfarande är militär.
– Det vardagliga livet här ute är ganska brokigt. Åke och jag brukar alltid ha semester på vintern. Jane tar bokningarna när vi är borta. Det är mycket logistik. Nästa vecka ska vi faktiskt vara i vår övernattningslägenhet i Norrtälje i två nätter och det är rekord. Det beror på att båten är på varvet.
Hur struligt blir det när båten går sönder?
– Jättestruligt egentligen! Jag har ofta skjuts med beställningar eller när personal ska hem. Men framförallt är det en känsla av att inte ha båten om något händer. Även om det finns många snälla människor.
– Det här är jätteintressant att höra, det kommer nog komma mycket praktiska frågor, säger Uffe som reser sig för att ta en rundvandring med Åke.
– Det tar nästan ett år innan man är inne i allt. Jag kan allt men kan inte utföra allt. Avsaltningsanläggningen vet jag till exempel var den brukar krångla. Men sen orkar inte mina händer, säger Anngret.
Börjar det kännas att du faktiskt är 76 år?
– Nej men det märker väl andra i så fall. Men är vi ensamma här får jag ringa. Det är inte svårt att få hjälp. Det har blivit så i den här delen av skärgården att vi jobbar mycket ihop.
Är det en förutsättning?
– Det underlättar. Det är mycket roligare.
Hon berättar att de är sex företag som försöker få fart på Lillhögskär fyra minuter söderut.
– Där ska vi ha naturtältning, i motsatsen till glamping. Naturkonferenser i 24-kvadratstält. Nu håller vi på och skaffar pengar till solceller så man kan få lyse och ladda telefonen och datorer. Låna vill vi helst inte göra.
Anngret har varit aktiv i skärgårdsfrågor sedan 80-talet. Idéerna och engagemanget har inte tagit slut. En fråga på tapeten nu är den om fiber.
– Men det funkar ju inte hit. Vi har radiolänk och wifi på hela ön. Vi hade ett it-företag här som sa ”vafan vi har ju bättre mottagning här”!
Vi drar på oss extra kläder inför en rundtur i den friska vinden som inte lagt sig det minsta. Bara en gång har Anngret och Åke lämnat på grund av vädret.
– Det var första året, då var det jul och nyår med strömavbrott. Det blåste så in i helsike. Visserligen åkte vi innervägen men vi fick stanna och knacka is.
Hon visar vägen till bastun som ligger på norra sidan i en gammal militärbunker. En skylt förbjuder bastubadarna från att hoppa i det vilda vattnet som kastar sig mot de grå klipporna. Men de enda som tjoar just nu är måsarna, som börjat bygga bo lite varstans.
