Hon är idrottsläraren som sadlade om och nu lever sin dröm. Först ut i Skärgårdens serie om kvinnor i skärgårdsyrken är Ann-Sofi Andersson, naturbevakare för Bullerö naturreservat.
Ann-Sofi Andersson är född och uppvuxen på Öland. Redan tidigt vande hon sig vid att vara ute på havet genom seglarskolan, som vid sidan av det stora hästintresset upptog fritiden. Som nittonåring bar det av till Uppsala för att studera till lärare i idrott och svenska. Efter utbildningen mötte hon kärleken, och tillsammans började de snegla på möjligheten att bosätta sig i skärgården.
– Vi hamnade på Djurö i några år, men längtade ännu längre ut och bestämde oss för att flytta till Runmarö.
Drömmen var att kunna försörja sig på något skärgårdsrelaterat. Ann-Sofi läste in skepparexamen fartygsbefäl klass 8, sambon skaffade sig ett par taxibåtar och de började driva rederi.
– Den erfarenheten är guld värd nu. Dels fick jag vanan att köra runt med båt i skärgården, dels ett ovärderligt kontaktnätverk.
Tjänsten som naturbevakare hos länsstyrelsen, som förvaltar Bulleröskärgårdens naturreservat, dök upp i januari. Ann-Sofi tog chansen och sökte. Sedan i juni är hon på plats och går parallellt med Jan Olsén, som nu kliver av rollen. Första tiden har varit utbildningstung, med kurser i allt från trädfällning till tillgänglighetsanpassning. I vinter väntar naturvårdsvaktskurs och jägarexamen.
– Det har varit mycket att lyssna in sig och lära nu i början. Nu ska jag landa lite i allt, sedan ska det bli spännande att få ta över trådarna på riktigt.
Hur ser en vanlig dag ut som naturbevakare? Finns ens en sån?
– När man stiger upp på morgonen är det första man gör att titta ut genom fönstret och se vad det är för väder.
Det styr sen till stor del vad dagen kommer att innehålla. Vi har en lång att-göra-lista, som det bara är att börja beta av från beroende på vad väder och vind tillåter.
Någon timme varje dag ägnar Ann-Sofi ofta åt kontorsjobb – svara på mail och telefonsamtal. Sedan kanske gräsklippning eller latrintömning står på schemat. Djuren – just nu bara höns, men vanligtvis även får – ska matas och ofta är det någon gäst som ska visas in på vandrarhemmet. Då och då blir det en tur till de andra öarna i reservatet för att kolla att stränderna är städade och att fågelskyddsområdena får vara ifred, när säsongen kräver det.
– Det bästa med jobbet är att det är så omväxlande. Jag blir aldrig uttråkad och det är en lagom balans mellan kontorsjobb, mer praktiska göromål och att prata med gäster. En bra kompott, helt enkelt.
Några nackdelar kan Ann-Sofi inte komma på, inte ännu i alla fall.
– Just nu är jag bara 100 procent euforisk, skrattar hon.
Trots den relativt korta tiden i rollen har hon börjat bilda sig en uppfattning om vad som krävs i form av egenskaper.
– Man bör vara praktiskt lagd. Jag är ingen snickare, men kan i alla fall skruva i en skruv och såga en planka. Sen är det bra att vara flexibel, att förstå vad som kan göras och att vara någorlunda social och utåtriktad – man kan inte vara någon eremit.
Och med cirka 70 000 besökare till Bullerö om året är det högst förståeligt. Att möta människor är en stor del av jobbet – något som för det mesta är jätteroligt, enligt Ann-Sofi. Några dramatiska situationer har hon dock fått hantera, däribland sjukdomsfall, grundstötningar och röjiga gäster.
– Det händer tack och lov väldigt sällan att någon dyker upp och är stökig, men då har jag bra kontakt med både polis och sjöräddningen.
Pendlingen fram och tillbaka mellan Bullerö och hemmet på Runmarö tar bara en kvart och funkar bra, tycker Ann-Sofie. Hur ofta och länge hon stannar över i Hemviken varierar dock.
– Vi har förtroendearbetstid, vilket innebär att jag har ett visst antal timmar per vecka som jag ska se till att hålla, men det måste sedan anpassas till behovet som finns här ute. Det kan ibland vara svårt att planera.
Hon är numera separerad, men ex-sambon har också ett flexibelt jobb och tillsammans pusslar de ihop vardagen med barnen Alma och Anton, 12 och 14 år gamla.
– Till min fördel känner mina barn och deras far till Bullerö väldigt väl och vet vad jobbet innebär.
Yrket som naturbevakare är historiskt mansdominerat och i början fanns en oro att inte bli tagen på allvar.
– Men jag har hittills inte mött någon “lilla gummanattityd”, det har bara varit glada miner och hejarop, säger Ann-Sofi och tillägger:
– Jag tror och hoppas att vi ska bli fler kvinnor i branschen, det behövs.
