Helt enkelt är det inte, att bli gammal ute på en ö. Men lite lättare blir tillvaron för de som vill bo kvar i skärgården på ålderns höst, tack vare hemtjänsten. Vi följde med Marianne Gemsjö till Möja en dag på jobbet.
Arbetsdagen börjar strax innan klockan åtta vid servicehuset Djuröhemmet. Marianne Gemsjö får lift med en kollega den korta biten bort till kyrkbryggan, där Stavsnäs båttaxi väntar. Solen håller precis på att gå upp över Kanholmsfjärden och vi styr kosan norrut, mot Möja. Det verkar bli en fantastiskt vacker, om än något kylig dag.
Resan till Möjaström tar en knapp halvtimme. Väl framme hoppar Marianne vant upp på fyrhjulingen som står parkerad vid bryggan, drar fram ett fårskinn att täcka den frostiga sitsen med och fräser iväg längs grusvägen.
– Jag är fågelskådare också, och på fyrhjulingen hinner man snabbtitta lite efter vägen! Det har varit mycket havsörn här på sistone. Ser jag något roligt i fågelväg så har man alltid ett bra samtalsämne sen hemma hos kunderna, säger hon.
Under vintern är ett tiotal hemtjänstkunder bosatta ute på öarna i Värmdö kommun. På sommaren ökar siffran, när allt fler flyttar ut. I dag är det torsdag och en av Mariannes lugnare dagar. Först på tur står ett besök hos Roland Jansson i Ramsmora. Han är född på Möja och firade nyss sin 85-årsdag, i huset bredvid barndomshemmet som numera tillhör hans bror. Under livet har han bott och arbetat inne på fastlandet i många år, men är sedan 2012 bosatt på ön på heltid.
– Jag är rotad här ute, säger han med eftertryck.
Vi slår oss ner i Rolands trivsamma kök där solstrålarna letat sig in och blir gediget underhållna. Under närmare en timme småpratar vi och får höra om allt ifrån hur det gick till med tandläkarbesöken på Möja förr till hur det var att jobba som korvgubbe på Råsunda en gång i tiden.
– Jag gick omkring med en låda på magen sådär vettu, den var jävligt tung! skrattar han.
Under tiden får han hjälp av Marianne med hörapparaten, att få ögondroppar och att leta reda på sin larmknapp. Efter en stunds förvirring visar den sig sitta på Rolands arm där den hör hemma. På fastlandet innebär ett tryck på knappen att larmcentralen ropar ut hemtjänsten för tillsyn. Men här ute på öarna går istället en ringkedja igång, som de närmaste grannarna har skrivit upp sig på. Händer det Roland något är hjälpen inte långt borta.
Och nog verkar det som att fördomen om att man som åldring lätt blir isolerad ute på en ö mitt i vintern snart kommer på skam. Roland får besök av hemtjänsten sju dagar i veckan, och av vårdcentralen var fjortonde dag. Utöver det är sammanhållningen bland det lilla antalet bofasta i Ramsmora god, och skulle något akut ske så finns både ambulanshelikopter och sjöräddning att tillgå. Många gånger kan man vara snabbare in på sjukhus än om man bott på fastlandet.
– Jag känner mig väldigt trygg här ute. Det är klart att dagen kanske kommer när jag måste flytta in till fastlandet, det inser jag. Det finns krafter som vill att jag skaffar mig en lägenhet där på trygghetsboendet i Björkås. Men jag kan inte tänka mig att välja bort det här. Än så länge måste jag egentligen inte ha hjälp med någonting, säger Roland och bekräftar genast ytterligare en av mina fördomar, nämligen den att skärgårdsbor är av ett alldeles speciellt virke; stolta, envisa och vana vid att reda sig själva.
Den bilden bekräftar även Marianne.
– O ja, de ska klara sig själva. Det sitter nog väldigt många här ute på öarna som kanske skulle behöva lite hjälp. I många fall är det barnen som trycker på. Min egen pappa till exempel, han säger att han har hemtjänst för vår skull. Jag har varit med om man ska komma och städa och då har de redan gjort det själva. Men det är bra, tanken är ju att vi ska ge hjälp till självhjälp. Kan de diska och städa själva så ska de helst göra det. Roland och jag har en bra kommunikation. Han vill göra mycket själv, så vi hjälps åt med att gå och hämta ved, till exempel.
Roland demonstrerar genom att ta ett par varv runt golvet med en nyinköpt, sladdlös dammsugare. Men trots att han bestämt menar att han klarar sig på egen hand tycks han verkligen uppskatta hemtjänsten, och kanske matlagningen i synnerhet. Han får något drömskt i blicken när han minns den köttfärssås som hemtjänsten ordnade åt honom för en tid sedan.
– Det bästa jag ätit! Och fisken sen! Det är så att en del är bra på att laga mat, en del är ännu bättre och en del är rent förjävligt bra, berömmer han och slänger en öm blick mot Marianne.
I övrigt är sysslorna av varierande slag. Det kan vara att handla mat, bädda sängen, gå ut med sopor eller att bara titta till. En tredje fördom jag har, är att hemtjänstens jobb ofta är stressigt, en evig jakt på minuter och tillåter alltför lite tid åt vanlig medmänsklig samvaro. Men här känns det som att även det där odefinierade får ta plats. Visst tajmas allt; en “stämpelklocka” vid dörren håller koll på hur många minuters service som levererats just idag. Men Marianne tycker att miljön här ute bidrar till att stressa ner.
– Jag känner att när jag jobbar på öarna, då stressar inte jag. Vi är ju beroende av väder och vind och kan inte påverka allt alla gånger. Och kunderna här ute förstår det.
Vid elvasnåret lämnar vi Roland Jansson och beger oss till Wikströms fisk för lunch. Det vankas soppa och pannkakor idag. Här äter Marianne någon gång ibland när schemat tillåter, men vanligtvis värmer hon medhavd mat i Möjahallen mellan kundbesöken.
– Det är skönt att få lite egentid också, menar hon.
Efter en stund släntrar Klas-Göran Larsson in på Wikströms, Mariannes nästa kund för dagen. Även han har levt fastlandsliv under många år men flyttade tillbaka ut till ön permanent 2002 när han gick i pension.
– Det betyder mycket för mig att ha hemtjänst. Man vill ju bo kvar hemma så länge som möjligt, säger han och fortsätter:
– Jag bor i en stor kåk och vill försöka klara så mycket jag kan själv, men klarar inte av att sköta allt. Så kommer de här varje dag vid tvåtiden. Kokar upp lite gröt så jag får mellanmål. Jag har svårt att lyfta armarna, så de hjälper mig att bädda sängen. Det kanske är skitsaker, men för mig är det stort. Sen är det också en trygghet att veta att det kommer någon. Så dör man på förmiddagen så behöver man inte ligga ensam hela natten, säger han skämtsamt.
Dagen går. Vid tretiden väntar Sven Westerman med taxibåten Gabriella vid Möja ström för att ge oss skjuts tillbaka till Djurö. Marianne sjunker ner i ett säte och fäster blicken ut över fjärden som glittrar i eftermiddagssolen. Det märks att hon gillar sitt jobb.
– Om det varit stressigt någon dag så rinner det bara av en på vägen hem. Jag älskar den här miljön, det är bara att insupa och njuta av.
