KRÖNIKA
I dessa pandemitider har jag råkat halka tillbaka i historien ett slag för att läsa lite om andra epidemier som drabbat landet. Det visar sig att farsoter och annat elände har varit betydligt vanligare än jag hade föreställt mig. En särskilt svårt tid för landet var inledningen på 1700-talet, som förutom debaclet i Poltava och rysshärjning även präglades av sjukdomar. Våren 1710 kom en skuta från Pärnu i Estland seglande in i Stockholms skärgård. Skeppet stävade förbi Nämdö, in i
Ingaröfjärden för att göra ett kort stopp i Erstaviken utanför Tyresö innan sista biten in till Stockholm skulle genomföras. Det fanns rykten om att pesten gick lös i Polen och 40 dagars karantän gällde för passagerarna. Men den varma försommardagen gjorde att kaptenen trotsade karantänen och tog sig till Erstavikskrogen för att avnjuta en middag. Det slutade dock inte bättre än att mannen under måltiden segnade ner död. Snart dog fler passagerare ombord på skeppet och smittan spreds. Detta lär ha varit upptakten till hur pesten drabbade Sverige i början av 1700-talet. Resultatet för Stockholm blev katastrofalt, fram till februari året därpå när smittan klingat av hade 22 000 personer dött, vilket motsvarade 40 procent av befolkningen.
I boken Ornö under 500 år kan man läsa att skärgården på intet sätt skonades från smittan. På Utö kan så mycket som hälften av befolkningen ha gått åt. Bara på Dalarö skans dog omkring 40 personer. Det finns inga säkra siffror på hur Ornö drabbades, men sannolikt var dödligheten lika hög där. Det går inte att föreställa sig hur det vara att leva under den tiden.
Pest är en bakteriesjukdom. Den mest kända farsoten lär väl vara Digerdöden som härjade på 1300-talet, men smittan drabbade Sverige många gånger under efterföljande sekel. Pesten var ovanligt brutal men bara en av många olika sjukdomar som våra förfäder fick utstå. Malaria och smittkoppor skördade även dem många liv. Under 1800-talet var koleran ständigt återkommande. 1892 byggdes karantänsjukhuset Wasa på Fejan som ett sätt att stoppa smittan att komma in i landet från öster. Det lyckades, någon smitta nådde aldrig Stockholm, men fyra personer dog i kolera på Fejan 1894 och begravdes på Skeppskär.
Idag är vi så klart betydligt bättre rustade för epidemier än vad man varit tidigare i historien, men berättelserna påminner oss om människans bräcklighet. Trots en ständigt ökande kunskap och tekniska framsteg får vi nog räkna med att fler epidemier kommer att drabba oss.