KRÖNIKA
I förra veckans nummer rapporterade vi från den årliga fettfeneklippningen av havsöring och lax som gjordes vid Spjutsund utanför Gålö. Arbetet sker med ideella krafter under Stockholms stads ledning. Klippningen är bara en del av det omfattande projektet som går ut på att berika länets vatten med fler fiskar. Redan i december påbörjades planeringen och den här veckan har lastbilar och båtar gått i skytteltrafik för att transportera de drygt 140 000 smolten till olika utsättningsplatser.
Ett tilltagande problem under senare år är att skarv och säl glufsar i sig massvis med fisk i samband med att de sätts ut. På vissa utsättningsplatser finns stora mängder skarv vilka inleder en veritabel massaker på öringarna i samma stund som de hamnar i vattnet. För att ge fisken en sportslig chans, att i alla fall klara de första dygnen i frihet, är det nödvändigt att bedriva skyddsjakt på fåglarna så de skräms från platsen.
Utsättningarna av smolt och skyddsjakten på skarv ska också ses i ljuset av att de ursprungliga fiskbestånden i skärgården sedan många år befinner sig i kris. Abborre, vildlax, torsk och flundra blir allt ovanligare och länsstyrelsen provfisken nyligen visar att bestånden av gädda nått katastrofalt låga nivåer.
Sannolikt kan vi inte skylla fiskinfarkten på enbart skarven men att fågeln ställer till stor förödelse är de flesta överens om.
I dagens tidning rapporterar vi dels om öringutsättningen, dels om att Stockholms stad kritiseras för att man hjälper privata fiskevattenägare med skyddsjakten på skarv. Ornitologen Sören Lindén menar att det är fel att skattemedel används till att hjälpa dem med skyddsjakten.
Jag delar hans uppfattning att man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar och att de måste hanteras ansvarsfullt. Däremot anser jag att det är just vad som sker i det här fallet.
Det finns nämligen ytterligare en sida av krisen för fisken som stavas ”det fria handredskapsfisket”. Sedan de privata fiskevattenägarna fick sina vatten konfiskerade och allmänheten gavs fri tillgång till dem dammsugs vikar och vassar dagligen av ivriga sportfiskare. De privata vattnen är alltså i realiteten inte särskilt privata längre och därför har det allmänna också ett ansvar att vårda dessa fiskevatten. Till exempel genom utsättning av smolt och med skyddsjakt.
Stockholm stad får en guldstjärna av mig för att den bland få axlar det ansvaret.
